56:e gången gilt!

De fyra kvinnorna står åtalade för grov skadegörelse och uppsåt till grov skadegörelse. Detta för att ha avrustat ett Hawk-stridsflygplan den 29 januari 1996 vid fabriken i Warton utanför Liverpool. Planet var destinerat Indonesien, som sedan 21 år ockuperar Östtimor. Rättegången hålls i Queen Elisabeth II Crown Courts, Liverpool, 22:a till 30:e juli 1996.

Måndag

Rättegången är uppskjuten till morgon-dagen; östtimordemonstrationen är det inte. Kyrkan, vars trappa tjänstgör som samlingsplats, brändes ut helt under andra världskriget. Under blitzen. Döden är närvarande i Liverpool denna morgon. Framme vid rättegångssalarna ställer sig de runt 200 demonstranterna i en stor cirkel. Genom megafon ropar vi ut namnen från skyltarna vi burit på magen. -José Dominga… -Alberto Perrera… Det är namnen på några av de över 200 000 östtimoreser som försvunnit eller dött sedan Indonesien invaderade Östtimor 1975. Queen Elisabeth II Crown Court är en mastodont i brunt funkistegel, och ovan själva huvudbyggnaden sträcker sig ett några våningar högt torn. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att byggnadens representerade överhetens intressen…

Tisdag

Svarta ögonhålor, vitt ansikte. Svart klädsel. Det är döden själv som deltar i dagens demonstrationståg. Hawkplanet av masonit i Dödens vita händer är välmålat i grått, med bomber som tycks vara en aning, men bara en aning överdrivet stora. José Ramos-Horta, internationell representant för Östtimors Motståndsråd (CNRM), talar till oss. Östtimor är plötsligt mycket närvarande. Juryn utses. Tolv ordinära liverpoolbor. De svarar på frågor om huruvida de arbetar åt militären eller BAe, och även om de har några släktingar som på något sätt har med militären eller BAe att göra. Ingen i juryn får heller vara bekant med någon av de åtalade, och då domaren frågar den blivande juryn om detta svarar en kvinna: -Visst, jag bor ju i Kirkby! Domaren undrar vad det hade med frågan att göra, och hon svarar att Joanna Wilson satt i kommunfullmäktige där. -Det gör inget. Sju män, alla äldre, och fem kvinnor i åldern 30-60 år, skall avgöra om plogbillsaktionen var ett brott enligt brittisk lagstiftning.

Offentlig advokat

Joanna Wilson har en offentlig advokat, Vera Baird, en gänglig kvinna som från början ger mig ett intryck av starkt engagemang för alla fyra åtalade. Trots att hon bär den reglementsenliga peruken behåller hon en värdighet som jag tycker att både domaren genom sina hånleenden och åklagaren med sin lätt arroganta hållning förverkar. De övriga tre åtalade försvarar sig själva. Försvaret bygger på att: Brottslingar är inte de åtalade kvinnorna i Warton IV-gruppen, utan BAe och den brittiska regeringen. Tillsammans uppmuntrar de till och hjälper till med ett folkmord, uträttat av Indonesien. Enligt brittisk lag är det tillåtet att använda rimlig åverkan, “reasonable force“, i syfte att förebygga allvarligare brott. Det är lagligt att använda skadegörelse för att förhindra allvarligare skadegörelse. Nödvärn åberopas då stridsflygplanen var på väg till en mördare inom kort, och då plogbillsaktivisterna prövat alla lagliga vägar att stoppa dem. Under tre års tid har de åtalade varit involverade i en stor rörelse för att stoppa Hawk-affären. Dessutom har de polisanmält BAe utan resultat. Avrustningen var en sista utväg.

Mc Kenzie vän

Om man väljer att försvar sig själv i rättegången kan man i England ibland få ha en vanlig vän vid sin sida som stöd, och denna vän kallas då McKenzie-vän. De åtalade fick tillåtelse att ha McKenzie-vänner vid rättegången, något som inte tagits för givet. Då åklagaren presenterar åtalet sitter de fyra kvinnorna bredvid sina McKenzie-vänner så välklädda och så vackra, så lugna och så skärpta att jag får en ingivelse: tänk om de lyckas övertyga juryn!

Onsdag

Åklagarens första vittne går upp i båset. BAe:s produktionschef. Det är han som utvecklar flygplanen vid Wartonfabriken. Han är medelålders och bär mörk kostym och glasögon. Han får mig att tänka på en artikel i Månadsjournalen, där skribenten tagit sig friheten att beskriva kontrasten spinkiga vegetarianer kontra köttätar-kroppar. Och det är inte en spinkig vegetarian som stiger upp i vittnesbåset med, tar jag mig friheten att skriva, näsan i vädret en liten gnutta för mycket för att erhålla mina sympatier. Vittnesbörden går ut på att bevisa att plogbillarna gjort åverkan, och även att precisera vilken åverkan. Detta görs grundligt, och man räknar noga ihop antalet märken efter hammare. Då det är färdigt, korsförhör Vera Baird honom, och hon går ganska hårt fram. Med stort eftertryck på happy ställer hon frågan: -Are you happy producing weapons? Produktionschefens självsäkerhet är inte längre närvarande då han så trovärdigt han nu kan svarar att han faktiskt är nöjd med att arbeta vid BAe.

Korsförhör

Även de åtalade får i stort sett fria händer att ställa frågor, och att brittiska domstolar tycks ha väldigt gott om tid är något jag förundras över och uppskattar. Andrea Needham har förberett en lång svit frågor, och de blir elakare för var minut. Klimax nås då hon undrar om produktionschefen bryr sig om människorna som skulle dödas av det aktuella flygplanet. Han är fast i klistret på samma vis som man själv är då någon med ont uppsåt ber en att läsa högt: äppelmos, plommonmos, plåttermos. Den stackarn har presterat så många nekande svar att ett litet “no“ snabbt slinker ur honom, och jag misstänker att han skulle formulerat sig noggrannare i en mindre pressad situation. Åklagarens andra vittne är en yngre rödlätt man som ytterligare befäster att det under plogbillsaktionen gjorts en hel del åverkan på privat egendom. Mycket av hans tid i vittnesbåset går till att plocka i lådorna med bevismaterial. En stor kartong för var och en av de åtalade. Hammare, kofot och banderoll halas nu fram, inspekteras, läses, visas upp och skickas runt till juryn, åklagaren, Vera Baird och de åtalade i en ring för att slutligen hamna i sin rätta låda igen. En speciell situation uppstår onekligen då ett av åklagarens vittnen håller upp en jättelik banderoll; symbol för freden, inför juryn. Farsartat är nog inte uttryck som inte för kraftigt överdriver komiken i rättssalen. Det tredje vittnet är den poliskonstapel som grep och förhörde Angie Zelter.

Angie var inte med inne på Hawk-fabriken, utan stannade utanför och höll kontakt med media samt deklarerade att även hon avsåg att avrusta ett Hawk-plan. Hon fick inte tillfälle att avrusta; vid ett offentligt möte hon arrangerat greps hon alltså av just den polis som nu stegar upp i vittnesbåset. Då det konstaterats att konstapeln fullgjort sin yrkesmässiga plikt, att på goda grunder gripa en misstänkt, är det dags för korsförhör. Angie frågar honom om hon gjort motstånd eller på något sätt försökt motverka arresterandet, och det har hon tydligen inte. Däremot har hon tidigare ringt upp denna polis och sagt att hon efter mötet ämnade avrusta ett Hawk-plan, vilket polisen hindrade. Angies späda röst når inte genom hela rättssalen, med plats för femtio åhörare, och domaren poängterar med en lätt bister ton detta flera gånger under rättegången. Angie står på sig, och frågorna är mycket välformulerade: -Är folkmord ett brott under brittisk lag? -Har du skyldighet att undersöka folkmord? Detta är två frågor han bara kan svara jakande på. Den i mitt tycke sansade, skärpta och sympatiske polisen tillägger att: -Folkmordet sker ju utomlands! Då Angie fortsätter med att fråga om Wartonfabriken är belägen i hans polisdistrikt förstår jag åt vilket håll det barkar för konstapeln. Angie påpekar vidare att en väsentlig del av folkmordet sker just i hans polisdistrikt, och vid det laget är han så ställd att repliken han fäller faller likt en singlande fjäder från munnen, gör en liten piruett i höjd med hans skinande svarta skor, och landar under ett av de långa skrivborden i rättssalen. Ingen kommer att hitta repliken, och kanske är det lika bra så. Domaren säger med sin välkända lätt irriterade ton: -But it is not BAe on trial here today, is it?

Lögnbubblor

Därmed faller hela det jättelika korthuset Queen Elisabeth II Crown Court ihop till en liten, liten hög med småsten och spräckta lögnbubblor. Lord Judge ger med det påståendet de åtalade ett erkännande: en vink om att de är på precis rätt väg, och juryn en vink om att åklagaren och BAe är på väg in i en rymningssäker åter-vändsgränd. Vittne nummer fyra är ytterligare en poliskonstapel, nämligen den som förhörde de övriga tre kvinorna. Åklagaren tar fram ett förhörsprotokoll och ger det till domaren. - Det finns inget att läsa i detta dokument. Menar du att jag ska ge det till juryn? Kvinnorna har inte svarat på en enda av polisens frågor. Ett av de mycket få tillfällen då mer än några få av åhörarna ger upp ljudliga tecken; glädje uppstår.

Jag själv tittar på juryn och på de fyra åtalade, och jag håller mig för skratt. Ingenting tyder på att någon av dessa sexton är det minsta road. Vi som umgåtts med stödpersonerna i Seeds of Hope har kommit överens om att något så när följa reglerna inne i rättegångssalen. Om man vill protestera mot rättegångsprocedurerna får man göra det en annan gång. Själv är jag så tagen av rörelse och respekt för kvinnorna att jag vill följa även oskrivna regler.

Hawk

Det står inget i förhörsprotokollet, jag tycker faktiskt att det är den enda bristen i denna plogbillsaktion. Allt är uttänkt: videofilmen de lämnat i cockpiten innehåller inslag som inte lämnar några frågetecken kvar åt tittaren. Det tvåsitsiga Hawk-planet som avrustats så till den milda grad att Indonesien inte vill ha det, utan ett nytt plan, är inget träningsplan. Med djup manlig reklamröst deklareras i BAe:s egen reklamvideo: - Hawk is not just a trainer. Östtimoreser berättar i filmen att Hawk har använts i markattacker mot civila, och de fyra kvinnorna har i filmen varsin väl genomtänkt monolog där de förklarar varför de tänker använda hammaren. Även det 62-sidiga häfte som producerats av gruppen Seeds of Hope - East Timor Ploughshares, där aktivisterna ingått, är mycket utförligt. Det beskriver läget i Östtimor, plogbillsrörelsen, det lagliga motståndet mot Hawk-affären, internationella överenskommelser angående Indonesiens av FN ogiltigförklarade ockupation, och vapenexporten till Indonesien. Det är mycket utförligt.

En brist, om än minimal, är att de faktiskt vägrat svara på polisens frågor. Även om öppenheten är stor i övrigt gör en sådan inkonsekvens att man kan ifrågasätta just öppenheten. De har dock en bra förklaring till detta: De skulle kunna ha sagt saker de inte stod för i en pressad situation. Inte bara vittnena är män. Män är även domaren och åklagaren. Den som är intresserad av könsroller kan här iaktta ett märkligt skådespel: Ett gäng välbärgade män anklagar ett gäng kvinnor. Det pikanta i situationen är att anklagelsen gäller destruktionen av en av de minst livsbejakande fallossymbolerna: Stridsflygplanet. Och nog är det kvinnorna som har övertaget. Den som är intresserad av symbolik kan utan större svårighet se framför sig de fysiskt svagare kvinnorna med penisen i sin hand. - Ha! Du är avrustad!

Torsdag

På den öppna platsen framför domstolen hålls på morgonen predikan, bön och nattvard, Själv har jag svårt att se sambandet mellan vinmuggen och snickarens blod, men jag uppskattar ceremonien som innebär att vi kramar om varandra under det att vi önskar fred för kamraten. Inne i rättegångssalen korsförhörs Joanna Wilson på fyra punkter: Plogbillsaktivisterna ville ha publicitet. De ville bli arresterade. Ingen nöd förelåg då de planerat dådet i sex månader. De gjorde inte vad de kunde för att avrusta planet. De satte sig ju ned i hangaren redan efter en halvtimme, och det dröjde länge till det att polisen kom. Dessutom avrustade de bara ett plan.

Det bisarra i situationen är att åklagaren först anklagar henne för att ha begått ett brott, för att minutrena därpå säga att de inte avrustat tillräckligt. Wilson svarar: Att hon nog kunde fått mer publicitet om hon strippat, och hon hade onekligen inte behövt klippa upp stängsel för att strippa. Ingen ville bli arresterad, det förstår nog alla närvarande i rätten.

Nöd förelåg. Planet var på väg till mördaren inom kort, och aktionen var en sista, inte önskad, utväg. Uppenbarligen avrustades planet. Indonesien ville ju inte ha det.

Dessutom har Wilson förklarat att man inte låter bli att skänka pengar till välgörenhet med förklaringen “De där pengarna gör nog ändå ingen nytta“. Den metaforen räcker antagligen för att visa att de gjorde handlingen i hopp och inte i ett desperat ögonblick.

Fredag

Jag mönstrar juryn efter att ha hört ryktas att en av dem gråtit och att en annan jurymedlem snyftat till Joanna Wilsons vittnesmål dagen innan. Jurymedlemmarna ser dock samlade ut. Under fredagen har jag inte möjlighet att vara särskilt mycket i rättegångssalen; det är tämligen hård konkurrens om platserna.

Jag får dock se förhöret av Lotta Kronlid. Då åklagaren åklagat länge och väl med sina fyra åklagelser och börjar närma sig slutet av listan undrar han om Kronlid inte ändå var helt säker på att arresteras och hamna i fängelse? Hon vänder sig mot honom, trots att det egentligen är juryn hon ska tilltala: -You see, you’ve always got to live with hope!

Upplösningen Jag åker hem till Sverige på söndagen och missar avslutningen på rättegången. Nyheten att de fyra frikänts når mig därför via Ekot i P1, och slår ned som åskan i mig. Domen kan inte överklagas. Den första lagliga plogbillsaktionen är genomförd.

Ett par veckor senare har Annika Lans tema Lyckogränsen i sitt radioprogram Kvällspasset, P3. Jag ringer henne och berättar att det inte går att bli lyckligare än då man får veta att ett projekt man investerat mycket energi i gått med vinst; dessutom helt otippat.