Tåget dunkar fram över den engelska landsbygden. Det är fortfarande som-mar, och jag konverserar litet förstrött ett par gamla tanter som berättar om sina kosmopolitiska barn och barnbarn. För någon timma sedan satt jag i Liverpools rättshus och lät domare Wickams brutala slutplädering dräpa den lilla tillstymmelsen till hopp om att kvinnorna i plogbillsaktionen Seeds of Hope skulle bli fria. Jag kämpar för att koncentrera mig på sensommargrönskan istället för den envisa tanken att de skulle bli tvungna att sitta av åtta år eller så.

Plötsligt ringer mobiltelefonen och det är en journalist från TV4 i Göteborg som undrar om jag hört det senaste. De är fria! Jag lovar att mitt hjärta glömde att slå ett par slag, men det är för starkt för min hjärna, så jag är tvungen att fråga henne om hon skämtar. Nej, hon har pratat med en kollega i Eng-land som just hört det på nyheterna. Jag avslutar snabbt samtalet och slår med hetsiga, svettiga fingrar numret till Rowans mobil i Liverpool. Efter ett par signaler kommer jag fram till glädjeruset. Hallå, ja de är fria, det hör du nog (omkring henne är glädjen stor och högljudd som Niagara). Ett par ord med en överväldigad Lotta, och så är jag tillbaka i den tysta tågkupén igen med en brusande, överväldigande, oväntad glädje som inte går att hejda. Resten av dagen ägnar jag åt att meddela världen den fantastiska nyheten, Sverige via telefonen, och när den vilar mina medresenärer. Vilket genombrott! Det är första gången en plogbillsaktionen blir frikänd i domstol. Innan jag kliver på färjan till Göteborg hinner jag t.o.m. berätta det för min familj. Det har hänt, det har verkligen hänt, och jag är mitt i det. Det har verkligen hänt, och när jag kommer hem upptäcker jag att det gått förbi väldigt få. Göteborgspostens löpsedel täcks nästan fullständigt av budskapet, lastbilschauffören jag liftar till kvinnofredslägret med har hört det, en kille som jag väntar på tåget hem med har hört det. Det är sant och det känns som om jag ska sprängas av glädje.