10 novemer

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / 10 november

Jag gråter. Jag har inte krafter att hålla tillbaka de tårar som väller fram. Den text jag just suttit och kämpat med den senaste halvtimmen har just försvunnit, är oåterkalleligt borta. Det är droppen som får det att rinna över.

Det är nåt i datasystemet som är galet, nåt som gör att datorn startar upp på nytt då och då, och man förlorar det som inte har sparats. Jag hade glömt bort denna nyck i systemet och inte säkerhetskopierat på en lång stund. Och nu var texten borta. Precis som mina krafter.

Det är ingen god dag. En av de maktlystna vakterna har fått för sig att jävlas och bestraffa oss alla för att någon (några?) har stulit telefonkort. Straffet består i att stänga oss ute från våra celler. Hela dan ska vi få leva i korridoren, i TV-rummet. Ta med oss det vi behöver och bli insläppta i vår cell först vid åtta på kvällen. Toalettbesök ska man behöva be om, och sedan står någon utanför och väntar. Vakten säger att så här får det vara under flera veckor, man kan inte tolerera stölder på vår avdelning.

Att en sån här sak kan betyda så mycket hade jag inte kunnat föreställa mig. Men det gör det. I den här situationen. Din lilla cell blir så viktig. Den är ditt hem, ditt revir, den är det ställe där du har ditt privata liv. Och att bli fråntagen den biten. Vad har du då?

Dagen därpå tar jag fram en av mina plastsäckar som jag använder när jag ska till tvätten, då när vi måste ta med oss alla våra tillhörigheter. Jag lägger ner böcker, brevpapper, te, kaffe, kopp, tröja. Jag slänger oplanerat ner saker, i ren protest. I förtvivlan. Sedan går jag ut ur min cell och drar min säck genom korridoren. Ett förnärmat litet barn som drar sin snuttefilt efter sig.

Ingen annan än jag har nån säck med sig, möjligtvis en påse med sig med några saker i, men det är inget jag bryr mig om. Jag drar ihärdigt min säck med mig, Jag drar den till matsalen, till datasalen. Jag drar den med mig när vi ska träffa vår advokat. Den är tydlig, den sticker ut, men ingen kan säga nåt för den kan inte förbjudas.

De andra fångarna är roade, de tycker ju lika illa om vår korridortillvaro som jag. Vakterna ser förundrade ut och frågar:

-Vad är det där?

-Det är mitt liv, svarar jag och går vidare.

Dagen därpå är beslutet upphävt. Det fanns personal som också hade protesterat, som inte var lika maktgalna. Och allt återgår till det vanliga. Jag känner mig lättad. Jag kan åter sitta vid mitt skrivbord och skriva, lägga mig på min säng och slappna av en stund efter maten. Jag kan åter följa de rutiner som blivit mina här inne. Det som är nu, i en cell, - är mitt liv.