Dom meddelas den 11 mars kl 14.00.
Kort resumé av vad som hänt:
19 april 1997: Studerande Marija Fischer och prästen Cecilia Redner gick in på Bofors fabriksområde i Karlskoga för att symboliskt avrusta en fartygskanon av samma typ som Sverige exporterat till Indonesien. Syftet med aktionen var att uppmana till reaktioner och åtgärder som resulterar i att all vapenexport till Indonesien upphör.
25/2 – 98: Tingsrättens dom föll. Cecilia dömdes till 100 dagsböter, skyddstillsyn och skadestånd. Marija dömdes till 80 dagsböter, villkorlig dom och att tillsammans med Cecilia betala skadeståndet.
18/3 – 98: Så välj då livet överklagar domen.
23/3 – 98: Åklagaren överklagar Cecilias dom. Han yrkar ”att hovrätten med ändring av tingsrättens dom måtte ådöma Cecilia Redner ett fängelsestraff.”
29/4 – 98: Cecilias skyddstillsyn dras in i väntan på hovrättsförhandlingarna.
Våren –99: Våra vittnen, Henrik Westander och Josè Ramos Horta, avslås.
Mer information om denna aktion finns på deras hemsida.
Marija Fischer svarar: Inte ens i domen ifrågasätts att Bofors
vapen dödar i
Indonesien, Istället avslogs vårt åberopande av nöd
med argumentet att
den indonesiska krigsmakten hade kunnat köpa vapen någon
annan stans,
Det är fel. ISP godkände följdleveranser till Indonesien
på grund av att
den indonesiska krigsmakten skulle vara tvungen att byta vapensystem
om
de inte fick reservdelarna från Bofors. Det skulle bli för
dyrt för
Indonesien, och Bofors« konkurrenskraft på den internationella
marknaden
skulle minska, Förutom att den krassa, ekonomiska vinningen får
styra på
de mänskliga rättigheternas bekostnad håller inte domens
resonemang, och
vi bär frias.
- Jag anser att vår aktion främjar de mänskliga rättigheterna. Det svenska rättsväsendets uppgift borde också vara att främja de mänkliga rättigheterna, även utomlands. Därför borde vi ha frikänts, menar Marija Fischer.
De båda kvinnorna gick natten till den 19 aplril 1997 in på Bofors område i Karlskoga med intentionen att avrusta en fartygskanon av samma typ som Bofors ett år tidigare fått tillstånd av regeringen att exportera till Indonesien. Inne på området planterade de ett äppelträd, men blev sedan avbrutna i samband med att de försökte ta sig in i den byggnad där de trodde att fartygskanonerna fanns.
I sitt försvar hävdade de båda åtalade att de skulle frikännas med hänvisning till att deras handlingar skedde i nöd. Lagen om nöd innebär att man är skyldig att ingripa då man vet att ett brott håller på att begås eller vid risk för annan skada på människa eller egendom. Varje svensk medborgare är t ex skyldig att ingripa när folkmord eller medhjälp till folkmord håller på att begås. (Lagen kom till efter Nürnbergrättegångarna.)
- Att fria Bofors, ISP (Inspektionen för strategiska produkter dvs fd Krigsmaterielinspektionen) och regeringen, trots att de brutit mot riktlinjerna för svensk vapenexport, och fälla oss visar tydligt rättens inställning. Den har värderat kostnaden den möjliga avrustningen av en kanon högre än en omvärdering av fortsatt medhjälp till folkmord och brott mot de mänskliga rättigheterna för befolkningen i Indonesien och på Östtimor, hävdar Marija Fischer.
Aktionen genomfördes i syfte att förhindra Sveriges fortsatta militära stöd till diktaturstaten Indonesien genom försäljningen av vapen. Indonesien ockuperar sedan 1975 grannlandet Östtimor, där närmare en tredjedelav befolkningen beräknas ha dött till följd av ockupationsmaktens brutalitet. Åklagaren yrkade på villkorlig dom samt dagsböter. Bofors krävde de åtalade på 38 000 kronor i skadestånd.
Plogbillsrörelsens användande av civil olydnad innebär att lagbrott alltid sker öppet och utan våld, dvs aktivisterna står för sina handlingar och ingen skadas eller hotas av aktionen. Med civil olydnad sätts demokratiska processer i gång och syftet är att lagar eller tolkning av lagar ska ändras eller nya politiska beslut fattas.
- Vi måste överklaga, avslutar Marija Fischer.
Kl 13:30 onsdagen den 18 februari i Karlskoga tingsrätt tas målet mot Så Välj då Livet! upp. Åtalspunkterna mot Marija och Cecilia är medhjälp till försök till grov skadegörelse och brott mot skyddslagen av samhällsviktiga anläggningar respektive försök till grov skadegörelse och brott mot skyddslagen av samhällsviktiga anläggningar.
Indonesien har sedan 1975 ockuperat grannön Östtimor. Till följd av ockupationen beräknas mellan 200.000 och 300.000 östtimoreser ha dött. Rapporter om grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna har aldrig upphört att komma från området.
Samma år som de två östtimoresiska frihetskämparna biskop Bélo och José Ramos Horta fick Nobels fredspris (1996) exporterade Bofors enligt Svenska Freds vapen för 57 miljoner kronor till Indonesien. Detta trots att både Bélo och Hortas har uppmanat europeiska länder att sluta sälja vapen till Indonesien.
För mer information: Marija Fischer 0704-272282
Våra Falintilstyrkor skjuter dem och en del är döda eller sårade när de når marken. Några landar framför vårt hus. De ser mycket underliga ut, rakade huvuden med bara litet hår framtill. Vi förstår inte deras språk men de skriker åt oss, vi tror de vill ha vatten och mat. De ser panikslagna ut, överraskade, som om de inte visste att de kommit hit för att starta krig. En soldat som överlevt skriker ¹minatu, minatu¹ till mig. På tetum betyder det tjänare.
Jag går in och viskar till José att vi måste lägga oss ned och gömma oss, för jag tror att de här främlingarna kommer att döda oss alla. Den 8 december blir det tyst i några timmar. Sedan hör vi skottlossning, jag tror att det är automatvapen, inte bara enstaka skott, och vi hör folk skrika, barn som gråter och hundar som skäller. Jag sade till José, ¹vi måste fly, vi måste ta oss härifrån¹.
Små flygplan flyger mellan Dili och bergen, jag räknade till elva stycken. De har kulsprutor framtill och på sidorna, och de släpper bomber. De skjuter och dödar alla människor de ser. Vi var många som flydde undan soldaterna. Vi kryper och springer för att ta skydd från hus till hus och från ett träd till nästa. Hundratals människor som springer. Flygplanen skjuter och många blöder. Javaneserna förföljde oss, kom efter oss med vapen.
De var för att döda, inte för att slå ned stridigheter, vi stred inte. Vi visste inte ens hur vi skulle försvara oss, vi hade aldrig dödat någon. Ibland lyckade vi åla oss fram, som en orm som ringlar fram på marken från ett gömställe till ett annat. Fatima Gusmao berättar om den Indonesiska invasionen
Malaysia: Beställde två krigsfartyg från Storbrittanien. För samma kostnad hade de fem miljoner invånare som saknar rent vatten kunnat få det i 25 års tid.
Pakistan: Beställde 40 Mirage 2000E stridsflygplan och tre TRiparte flygplan från Frankrike. För samma kostnad hade 55 miljkoner invånare kunnat få rent vatten under två år, 20 miljoner par kunnat få råd om familjeplanering, 13 miljoner människor fått mediciner och 12 miljoner barn grundutbildning.
1993 granskade Amnesty international och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen om det förekom ²omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter² i de stater som Sverige exporterade krigsmateriel till. I granskningen kom de fram till att det i 14 av Sveriges köparstater 1993 förekom ²omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter². Dessa stater var Bahrein, Bangladesh, Brasilien, Colombia, Indien, Indonesien, Sydkorea, Kuwait, Mexiko, Nepal, Pakistan, Saudiarabien, Tunisien och Venezuela.
Den socialdemokratiska kongressen 1993 ville att det inte ska exporteras miltärt materiel till ²stat som undertrycker mänskliga rättigheter², och denna mer restriktiva formulering skulle utesluta ytterligare sju av Sveriges kunder, nämligen Argentina, Chile, Förenade Arabemiraten, Quatar, Singapore, Thailand och Uruguay. (Till saken hör också att Singapore är Sveriges absolut största kund. Vi har levererat vapen och annat militärt materiel för 1 553 400 000 kronor 1993-95.)
Den 31 december 1993 fanns det 33 stater i världen som varken hade anslutit sig till någon internationell konvention eller undertecknat något internationellt föredrag om respekt för mänskliga rättigheter, och av dessa var 12 godkända för svenska vapenexport. Dessa var Bahrein, Bangladesh, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Malaysia, Oman, Pakistan, Quatar, Saudiarabien, Singapore och Thailand. Sverige är också ett av de få i-länder som trots det kalla krigets slut ökar sina militärutgifter, och att man inte ens från svenskt militärt håll anser att det finns ett militärt hot mot Sverige. Anledningen till detta är att den svenska krigsindustrin är fast i ett antal stora och kostsamma militära projekt såsom JAS (c:a 67 000 000 000) och Ubåt 2000.
Med detta som bakgrund skedde i princip ingen export av svenska vapen till Indonesien fram till 1975. Vid denna tid liberaliserades attityden till svensk vapenexport. Sverige började exportera vapen till tidigare stängda länder som Iran, Brasilien, Argentina och Indonesien. I mars 1976 gjorde UD och den socialdemokratiska regeringen klart att leveranser till Indonesien var orimliga med bakgrund av att Indonesien några månader tidigare invaderat Östtimor.
I april -78 ger dock den borgerliga regeringen Bofors det första stora exporttillståndet. 1982 får Sverige återigen en socialdemokratisk regering, och p.g.a. oerhört litet information kunde komma ut ur Östtimor ansåg man att läget där var lugnt. I början av 80-talet exporterades därför reservdelar och ammunition till Indonesien. Däremot fick inga nya vapen exporteras.
I juni 1985 ansöker Bofors om tillstånd för två nya kanonkontrakt. Denna avslås, och de ansöker igen samma år under förevändningen att även de civila handelskontrakten skulle kunna drabbas om kanonkontrakten stoppades. Mats Hellström, då ansvarig minister för vapenexporten, säger ändå nej. I januari -86 ansöker då Bofors om tillstånd för att utföra en övningskanon, och i och med att tillstånd ges till denna kanon anser regeringen, som kör över Hellström, en vecka senare att export av ytterligare 16 kanoner är helt OK.
Under slutet av 80-talet fördes en mer restriktiv vapenexportpolitik än tidigare, och inga nya avtal skrevs med Indonesien, men i början av 90-talet börjar den borgerliga regeringen föra en mer liberal politik. Socialdemokraterna är i opposition och ofta kritiska, och då de -94 kommer till makten förs under 7-8 månader en striktare politik. Under oktober -95 ges dock tillstånd för export av robotar under förevändning att det är följdleveranser, och 18 april -96 ges tillstånd till export av tre fartygskanoner.
Tidigt våren -97 tas frågan om fortsatta leveranser av krigsmateriel till Indonesien upp i exportkontrollrådet. Efter debatt visar det sig att alla partier utom socialdemokrater och moderater är emot. Tidigare under våren hade Leif Pagrotsky, minister med speciellt ansvar för vapenexport, sagt att det inte skulle bli några följdleveranser om fyra partier var emot. Nu var det fem, men eftersom krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman beslutar att inte rådfråga rådet har ännu inget beslut fattats.
FN har aldrig erkänt Indonesiens suveränitet över området utan har sex gånger 1975-78 uppmanat dem att utan dröjsmål dra tillbaka sina trupper, och fyra gånger 1979-82 erkänt det östtimoresiska folkets rätt till självbestämmande och självständighet. FN:s kommission för mänskliga rättigheter har också kritiserat kränkningarna av de mänskliga rättigheterna.
Trots detta exporterar Sverige vapen till Indonesien. Mellan 1978 och 1986 exporterade Bofors 45 fartygskanoner, 84 luftvärnsrobotar och tre anti-ubåtsraketer till ett värde av 600 000 000 kronor till Indonesien. Enligt gerillan i Östtimor har de svenska kanonerna använts i kriget.
Indonesien var mellan 1986 och 1995
stängt för vapenleveranser, men under 1995 och 1996 godkändes
export av både luftvärnsrobotar och fartygskanoner. Under 1995
var exporttillstånden värda 54 100 000 kronor, och under det
första halvåret 1996 exporterades för 57 100 000 kronor.
1996 fick två östtimoreser, José Ramos Horta och biskop
Bélo, Nobels fredspris som ett erkännande för deras kamp
för sitt folks rätt till liv och självständighet.
1996 exporterade Bofors vid tre
tillfällen militärt materiel till Indonesien. Tidigt våren
1997 skulle frågan om fortsatta följdleveranser av militärt
materiel till Indonesien avgöras, men inget beslut har ännu offentliggjorts.
Enligt svensk lag är det ju förbjudet med vapenexport, men det kan tillåtas om ingen väpnad konflikt eller omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter föreligger. Ingenting tyder på att dessa kriterier uppfylls i Indonesien, och det betyder att Bofors, Inspektionen för Strategiska Produkter (f.d. Krigsmateriel Inspektionen) och riksdagen inte upprätthåller lagen. Vi kan inte bara se på.
Vår grupp utkristalliserade sig och blev till slut Elsa Sara, Cecilia och Marija som bestämde sig för att göra en aktion mot Bofors riktad mot deras export till Indonesien. Sedan dess har vi arbetat hårt med att samla material, kontakta Bofors, polisen, politiker, andra fredsorganisationer, göra studiebesök och mycket mera. Det har varit spännande, jobbigt och roligt. Det här är vår hemsida.
Vår grupp består av kvinnor med olika bakgrund och med skiftande erfarenheter av civil olydnad. Vi bor på litet olika ställen, och har därför haft våra möten på litet olika ställen, och är både studenter och förvärvsarbetande. Under processen från gruppens bildande till aktionens genomförande har mycket hänt. Många svåra frågor och tankar har dykt upp, och vi har hamnat i situationer som ibland varit nya och skrämmande. Vi har också haft mycket roligt tillsammans. Vi har träffat många intressanta människor, lärt oss mycket, varit med om spännande upplevelser och kommit att lära känna varandra. Vi har känt att det varit nödvändigt att försöka skapa en trygg grupp för att vi ska kunna genomföra den här aktionen.
Vi tror inte att arbete med civil olydnad är till för en speciell kategori människor som är kapabla till exceptionell styrka, uppoffringar och orubbat mod. Vår grupp består av människor med svagheter och rädslor, och vi har aktivt arbetat med att inte göra det svårare för oss än nödvändigt. Därför är det viktigt att vi är en grupp där vi kan stötta varandra genom de svårigheter som är nödvändiga i processen. Detta är också en av anledningarna till att vi beslutat göra en lågriskaktion. För att uppnå denna trygghet har det varit viktigt att alla i gruppen ska ha samma inflytande; att ingen blir förbisedd eller överkörd.
Vi har strävat efter att motarbeta förtryck inom gruppen såväl som i vapenexportsammanhang. Därför har vi också valt att arbeta utifrån konsensusmodellen. Sedan bildandet i augusti har vi träffats en gång i månaden, utom i december, och har utgått från olika temata. Förberedelserna har också inneburit en hel del arbete mellan mötena, såsom att ta fram information, kontakta personer, fixa lokaler och andra mer eller mindre praktiska göromål.
Med vår aktion vill vi inge hopp, uppmana andra människor att engagera sig för att Sverige ska sluta exportera vapen, speciellt till diktaturer och länder där brott mot de mänskliga rättighterna förekommer, och försöka få till stånd en dialog om ifall det verkligen är hållbart att satsa så mycket pengar på den militära sektorn. Här nedan kan du läsa vad vi gjort för att arbeta för detta:
September -96: Andra mötet, nu i Göteborg. Vi har bjudit in Anna från Östtimorkommittén som berättar om Östtimors historia och den nuvarande situationen. Vi lägger upp riktlijerna för våra förberedelser och njuter av sensommarsolen.
Oktober -96: Träffas vi i Stockholm under temat "varför kvinnogrupp?". Vi har bjudit in juridikdoktoranden Görel Granström som berättar om sin forskning om civil olydnad. Vi börjar undersöka möjligheterna att få träffa politiker och tjänstemän som är kopplade till vapenexport.
November -96: Vi träffas återigen i Stockholm. Dels för att delta i Kvinnor för freds inspirerande seminarium om omställning från militär till civil produktion, och dels för att träffa represntanter för Inspektionen för Strategiska Produkter (f.d. KrigsMaterielInspektionen) som är den myndighet som ger tillstånd för vapenexport.
December -96: Efter upprepade försök att försöka få tag på handelsminister Leif Pagrotsky får vi besked att besök skulle kunna vara möjligt efter nyår.
Januari -97: Möte i Karlskoga. Vi börjar detaljplanera aktionen och tar en liten söndagspromenad som också skulle kunna tolkas som en platsundersökning. Vi träffar också representanter för Bofors och Karlskogapolisen för att berätta vilka vi är, vad vi tänker göra, varför, hur och ungefär när. Båda parter verkar bli tillfreds av att veta att vi inte tänker smita från området, göra motstånd vid gripandet, att vi träffats och fått bekanta oss litet med varandra. Vi lovar också att meddela dem varje gång vi befinner oss i Karlskoga för att undvika stress.
Februari -97: Cecilia och Marija åker tillbaka till Karlskoga för att göra en ny platsundersökning. Hela gruppen träffas i Göteborg för att fortsätta detaljplaneringen.
Mars -97: Möte i Fagersta där vi hoppas bli någorlunda färdiga med detaljplaneringen. Vi har ett öppet möte i Karlskoga för att de som bor och verkar i Karlskoga ska få en chans att träffa oss och komma med sina synpunkter och för att vi ska kunna berätta om vad vi vill och varför.
April -97: AKTIONEN ÄGER RUM !
När vi kommer fram till staketet som går runt Bofors område kommer vi, om det är möjligt, att klättra över det. Då lägger vi en bultsax som vi har med oss bredvid stängslet. I annat fall klipper Cecilia ett hål i det. Om vi på något sätt blir stoppade kommer Marija att möta dem som vill avbryta oss, medan Cecilia fortsätter klättra eller klippa.
När vi kommit in på Bofors
område kommer vi att plantera ett äppelträd. Med denna
handling vill vi visa att ett område där vapen, vars uppgift
är att utplåna liv, tillverkas kan användas på ett
annat mycket bättre sätt. Äppelträdet ser vi också
som en symbol för den mänskliga kunskapen, som om den används
på rätt sätt kan betyda mycket gott. Vi tror att det finns
enormt mycket kunskap på Bofors, som kan användas till andra
ändamål än att tillverka vapen. Ett äppelträd
är också något som ger frukt som människor kan äta.
En anledning till att så många människor inte kan äta
sig mätta, är de oerhörda summor pengar som läggs ner
på vapenindustrin.
Om vi på något sätt
blir stoppade under tiden vi planterar trädet kommer Cecilia gå
fram till dem som vill stoppa oss medan Marija fortsätter plantera.
När vi planterat trädet vill vi hänga upp en fredstrana, som "Så välj då livet" tillsammans har gjort, i det. Efter vi har planterat äppelträdet och hängt upp fredstranan i det kommer vi att försöka hitta fartygskanoner av samma typ som exporterats till Indonesien. Om vi lyckas med detta kommer Cecilia att symboliskt avrusta en av kanonerna. Det gör hon genom att med en vanlig hammare slå ett slag på den. Om vi hittar vapen som inte är av samma typ som de som exporterats till Indonesien kommer vi att lägga hammaren bredvid vapnet. Genom detta vill vi visa att vi tycker att alla vapen borde avrustas. Men vi vill inte avrusta vapen som vi inte känner till.
Vid den avrustade kanonen kommer vi att lägga skriften "Kvinnor och barn på Östtimor" som getts ut av Östtimorkommitten. I det står det om situationen för kvinnor och barn på Östtimor, som ockuperats av Indonesien sedan 1975. Genom denna handling vill vi ge röst till dessa människor.
När vi blir upptäckta kommer vi att bjuda vakter och poliser på äppelkaka och kaffe. Dessa saker har vi under den tidigare delen av aktionen förvarat i plastpåsar tillverkade av LIAB i Lindesberg. Dessa plastpåsar är tillverkade av plast från destruerade minor.
Vi kommer inte att lämna Bofors område före vi blivit arresterade. Vid gripandet kommer vi inte att göra något motstånd, och vi kommer att acceptera eventuella påföljder.
refräng: Så välj då livet, för Guds skull, Livet! Initiativet tas nu! Så välj nu framtid, för din skull framtid. Valet för alltid görs nu. Så välj nu framtid, för din skull framtid. Valet för alltid gör du!
När sjöar försuras och haven dör ut har någon valt fel. När skogar föärvissnar minut för minut har någon valt fel. När moln från Ukraina bär död i sitt stoft har någon valt fel. När säkerhet råder med vapen kontroll har någon valt fel.
Ulydige kvinners makt....................................................................Anne-Dorte Christensen
International Law and the Question of East Timor...................................CIIR/IPJET
Greenham Women Everywhere..................................................................Alice Cook m.fl.
Prisons that Could not Hold..........................................................................Barbra Demig
Vapenexport bulletinen(utkommer fortlöpande)..........Karin Eliasson & Henrik Westander
Handbok i civil olydnad...................................................................................Per Herngren
Socialt försvar..................................................................................................Jörgen Johansen
Swords into Plowshares...................................................................................Art Laffin m.fl.
Social Defence- Social Change........................................................................Bryan Martins
Livets väv..........................................................................................................Pam McAllister
This River of Courage............................................................................................-"-
Den nödvändiga olydnaden...............................................................................Maria Modig
Vad är rätt?..................................................................................................Alexander Perczenik
Making Europe Unconquerable.......................................................................Gene Sharp
Indonesia´s Forgotten War: The Hidden History of East Timor......................John Taylor
Indonesien i fickformat(sept.-94)..................................................Utrikespolitiska Institutet
Fred med jorden..........................................................................Elin Wägner och ElisabetTamm
Seeds of Hope-East Timor Ploughshares..................................................Angie Zelter m.fl.