Ickevåldskamp under Intifadan

Bakgrund och överblick

Konflikten mellan judar och palestinier sträcker sig långt tillbaka i tiden och är mycket komplicerad. Jag återger några av de viktigaste skedena. År 70 e Kr gick den romerska kolonialmakten till brutalt angrepp mot judarna i Israel. Över 500 000 judiska soldater dödades och romarna förstörde templet i Jerusalem. Judarna flydde och spred ut sig på olika håll i världen och har på många håll därefter blivit utsatta för antisemitism. Drömmen om att få återvända till Israel har därför hållits vid liv hela tiden. I slutet på 1800-talet skulle drömmen bli verklighet. Sioniströrelsen växte sig stark och de började kämpa för en egen stat i Palestina. Då levde 465 000 araber och 35 000 judar i Palestina under de Turk-Ottomanska härskarna. Även palestinierna ville bilda en egen stat i Palestina. De hade levt under andra härskare under lång tid. Britterna lovade under första världskriget både judarna och palestinierna en egen stat. Löftet om den judiska staten skrevs efter kriget in i britternas sk Balfourdeklaration. Detta var ett av Englands alla koloniala engagemang.

Under brittiskt stryre

Palestina stod vid det här skedet under brittiskt styre. Judarna började flytta till Palestina i stor skala. Invandringen ökade i takt med att judeförföljelsen i Europa blev alltmer aggressiv. Varken palestinierna eller judarna var någon homogen grupp. På båda sidorna fanns det grupper som var fientligt inställda och ville ha landet för sig själva. Konflikten mellan judar och palestinier blev alltmer svårhanterlig och våldsam. Efter andra världskriget lämnade därför England över “Palestina-problemet“ till FN. 1947 upprättade FN en delningsplan som gick ut på att judarna och palestinierna skulle få varsin stat. Judarnas del var något större än palestiniernas. Palestinierna sa dock nej till detta. De ville inte flytta från sina hem och tyckte inte FN hade någon rätt att dela Palestina.

Staten Israel bildas

1948 bildades iallafall staten Israel, trots att palestinierna inte accepterat förslaget. Arabvärlden vägrade erkänna stats-bildningen och förklarade krig mot Israel. De besegrades 1949 av Israels överlägsna militära styrka. Israel började genast expandera till de områden som enligt delningsplanen skulle tillfallit pales-tinierna. 800 000 palestinier tvingades i landsflykt och än idag lever hundra-tusentals palestinier i flyktingläger. Under sexdagarskriget 1967 besegrade Israel återigen arabstaterna. Israel ockuperade då områden där palestinierna bodde. Det var Golanhöjderna, Västbanken och Gazaremsan. Ockupationen pågår än idag. Först det senaste halvåret har Israel börjat dra sig tillbaka och självstyre har införts i några områden. För hundratusentals palestinier innebar detta en fruktansvärd försämring. Att leva i ett ockuperat område är mycket besvärligt, vilket de tvingats göra i snart 30 år. Skyldigheterna är många, men rättigheterna få. Förtrycket är systematiskt. Israel införde en mängd detaljlagar som det omöjligen går att följa. Alltid bryter man mot någon lag. Detta gör det möjligt för israelerna att arrestera vem som helst nästan när som helst. Camp Davidavtalet 1978 tecknades under USA:s överinseende mellan Israel och Egypten. Egypten accepterade då Israel som stat mot att Israel drog bort sina trupper från Sinai. Det var det första arabiska land som erkände Israel som stat och var förstås en seger för Israel. Palestinierna sågs vid det här laget av Israel inte som något problem. Ockupationen fortgick oförändrad.

Intifadan

Under slutet av 70-talet började de palestinier som bodde i de ockuperade områdena att organisera sig för att arbeta mot ockupationen som alltså pågått sedan 1967. De bildade bl a fackföreningar, kvinnogrupper och ungdomsgrupper. Några bildade också ett ickevåldscenter, “The Palestinian Center for the Study of Nonviolence“, vilket fungerade som en resurs under hela Intifadan och gör mycket bra arbete än idag. Utbrottet av Intifadan i december 1987 kom ändå för många som en överraskning. Dessförinnan hade motståndet främst bedrivits av PLO och palestinierna i exil. Den allmänna uppfattningen om palestinierna som bodde i de ockuperade områdena var att de var passiva och hjälplösa. Att leva i ett ockuperat land är påfrestande och palestinierna var förhållandevis lamslagna. Intifadans mål var en självständig palestinsk stat vid sidan av Israel. För ungdomarna som var mest aktiva var det också en protest mot föräldragenerationen som var pessimistiska och mer eller mindre gett upp kampen för sina rättigheter. Det började som ett spontant uppror i samband med en begravning den 9 december 1987. Rättså snart övergick den spontana kampen i en mer organiserad form av motstånd. En underjordisk organisation, “The Unified National Command“, UNC, bildades för att leda och koordinera motståndet.

Självständig rörelse

Intifadan var en självständig rörelse som bestod av de som bodde i de ockuperade områdena. Relationen till PLO (Palestinian Liberation Organisation, en militär organisation bildad 1964) byggdes dock upp i ett tidigt skede, men de tog inte emot något ekonomiskt stöd från arabvärlden utanför. Rörelsen spred sig snabbt från Gaza, där det började, till Västbanken och Golanhöjderna. Med rörelsen spred sig en optimism och en framtidstro. PLO, som hittills varit inriktdad på väpnad kamp, började inse möjligheterna i ett folkligt ickevålds-motstånd i de ockuperade områdena. Arafat, PLO:s militära ledare, utropade i samband med detta staten Palestina. Trots att inte utropandet innebar någon konkret förändring var det en stark symbolhandling. Palestinierna förklarade sig samtidigt för första gången villiga att leva i fred bredvid Israel och därmed acceptera FN:s ursprungliga delningsplan från 1947. Israelerna slog tillbaka hårt mot den palestinska organiseringen. Massor av människor blev slängda i fängelse, sjukhusen fylldes med sårade och många blev ihjälslagna. En Intifada-moral växte fram som var mycket stark och som inbegrep en stark offervilja. Trots alla motgångar och bestraffningar fortsatte kampen. Man stödde varandra mycket, nästan alla blev drabbade på något sätt. Det var både med stor sorg och stolthet en familj berättade att de förlorat sin barn för befrielsekampen. Detta är ett påtagligt resultat av Inti-fadan: att rädslorna inte längre hindrade palestinierna från att göra motstånd. Trots att de riskerade att bli fängslade och dödade fortsatte de kampen. Israels grymma bestraffningspolitik blev under Intifadans år verkningslösa.

Brett spektrum av metoder

Vilka metoder användes då under Intifadan? Det var ett brett spektrum av organiserat ickevåldsmotstånd såsom strejker, bojkotter av israeliska varor, samarbetsvägran, demonstrationer, civil olydnadsaktioner, marscher, skattevägran och uppbyggande av alternativa institutioner. Våldsinslag förekom också, främst stenkastning. Det är inte svårt att förstå att människor tar till våld i sådana situationer. Det är dock trots våldet, inte tack vare, som Intifadan blev framgångs-rik. Det våld som förekom och det faktum att PLO förespråkade väpnad kamp gjorde att Israel lättare kunde klassa ut allt pa-lestinskt motstånd som terrorism. Våldet (även om det var begränsat) utgjorde en ursäkt för Israel att slå tillbaka brutalt mot Intifadan, vilket på sikt tröttade ut rörelsen.

Strejker

Under Intifadan organiserades massiva strejker. Strejkerna samordnades av UNC. På morgonen kunde det ligga fullt med flygblad på gatorna där det stod hur och när man skulle strejka. När det var strejk stod nästan allt stilla - affärer och skolor var stängda och inga transporter skedde. Undantaget var nödtransporter, apotek och bagerier. Alla blev berörda av strejkerna och de utgjorde ett kraftfullt vapen mot ockupationen. Israelerna reagerade i början mycket brutalt på palestiniernas strejker. De bröt sig in i de stänga affärerna för att tvinga dem att öppna. Rätt så absurda situationer uppstod. Palestinierna slog inte tillbaks men vägrade att låta israelerna bestämma vilka öppettider de skulle ha i sina affärer. Efterhand gav poliserna upp och en starkare självkänsla växte fram bland palestinierna.

Samarbetsvägran och uppbyggnad

Palestinierna i de ockuperade områdena samarbetsvägrade med de israeliska myndigheterna och den israeliska ekono-min. Israeliska varor bojkottades. I staden Beit Sahour utvecklades ickesamarbetet till skattevägran. Mer om detta längre fram. Parallellt med ickesamarbetet byggde palestinierna upp sin självför-sörjning. Alla uppmanades att så långt det var möjligt köpa palestinska varor. Kommittéer ordnade kurser i trädgårds-odling och familjer började odla upp mar-ken där de bodde och skaffade egna får. Israeliska myndigheter slog tillbaka hårt. Lena Lönnqvist som jag intervjuat berättade om en biologilärare som blev fängslad i 6 månader för att han börjat odla fram frön och plantor till själv-försörjning. Hon hade träffat honom alldeles efter hans frigivning då han varit mager men mycket lycklig. Han hade lärt sig så otroligt mycket i fängelset, berättade han. Fängelserna var fyllda av politiska fångar och de utnyttjade tiden till att diskutera, lära sig skriva poesi, prata engelska och mura. Palestinierna byggde upp kommittéer, “Palestinian Popular Commitees“, för att organisera både praktiskt arbete och politisk kamp. Israel såg dessa som ett hot och klassade dem som olagliga. Medlem-skap i en kommitté kunde ge upp till 10 års fängelse. Palestinierna fortsatte ändå. I vissa fall gick de in i existerande lagliga organisationer och byggde sina organis-ationer. Så gjorde man med sina skolor. Israelerna stängde alla skolor i de ockuperade områdena. Palestinierna utvecklade då genom scoutförbundet, som var lagligt, ett eget undervisningssystem. Detta fick dessutom det positiva med sig att palestinierna fick lära sig om sitt egna historiska arv. Tidigare när utbildningen stod under israelisk kontroll fick de inte lära sig någonting om sin egen historia.

Solidaritetsaktioner

Solidariteten var stor under Intifadan. Många fängslades för sin vägran att lyda israelisk militär och många blev skadade. Dessa fick mycket socialt och moraliskt stöd från den Palestinska befolk-ningen. Information om de fängs-lade och skadade spreds i stor utsträckning. Ett exempel på en konkret solidaritetsaktion skedde i Hebron, en stad med många aggressiva judiska bosättare. Judarna ville få bort de palestinska torghandlarna från torget. Israelisk militär spärrade därför av området och visiterade alla som ville gå in på torget och handla. Tanken var att folk skulle tycka det var så besvärligt att gå dit och handla att de palestinska torghandlarna skulle flytta sig självmant. Det palestinska ickevåldscentret, “The Palestinian Center for the Study of Nonviolence“, organiserade då i samråd med torghandlarna busslaster med folk från områden i närheten som kom dit för att handla. Både judar och palestinier kom. Man ordnade också lotterier för att locka in folk att handla. De fungerade så att när man handlade i något torgstånd så fick man en lott och kunde vinna t ex en färg-TV. De israeliska militärerna fick ett häst-jobb med att visitera alla pojkar, flickor, män, kvinnor, gubbar och gummor som skulle in och handla på torget. Några blev arresterade men då kom det nya busslaster. TV journalister var också där, vilket fick soldaterna att vara försiktiga. Torghandlarna hade alla skäl i världen att vara kvar på torget och sälja sina varor.

Trädplanteringsaktion

Enligt israelisk lag får brukad mark ej beslagtas. För att kringgå detta händer det att israelerna river upp marken så att den ej längre kan anses brukad, för att därefter kunna beslagta den. Så skedde i en palestinsk by där folk redan var mycket trängda. De hade levt under ockupation i mer än 20 år. Israeler hade rivit upp en trädplantering för att så småningom kunna beslagta marken. Aktionen var planerad av några från byn. Inga förberedelser hade gjorts, förutom att ordna olivträden som skulle planteras. De som deltog hade inte genomgått ickevåldsträning eller några andra planerade förberedelser. Det var inte bestämt hur man skulle hantera provokationer från israelisk militär och bosättare. Någon hade kunnat börja kasta sten och då skulle antagligen många människor ha dödats. Det fanns inga vängrupper utan det var några som ledde aktionen, de andra lydde. Aktionen gick ut på att plantera olivträd på den mark israelerna tänkt beslagta. Aktionen var framförallt symbolisk. Mycket folk från byarna deltog. De gick lugnt och samlade fram till kullen där träden skulle planteras. Israelisk militär och beväpnade bosättare omgav dem. Under hotfull stämning började de plantera på kullen, samtidigt som några läste upp tal. Militärerna sa åt dem att försvinna och gav dem ett visst antal minuter på sig att avlägsna sig. När de inte gick trots detta utan fortsatte plantera sköt militärerna varningsskott i luften. De pratade med militärerna igen och blev återigen tillsagda att lämna området. De fortsatte ändå att plantera och militären sköt nya varningsskott, denna gång lite mera riktade mot demonstranterna. Många blev då så rädda att de spontant började röra sig bort från området. De andra följde efter och aktionen var avslutad. Det skrevs om aktionen i den palestinska pressen, dock inte i den israeliska.

Skattevägran i Beit Sahour

Beit Sahour är en kristen by vid Betlehem där det bor många småföretagare. Andan kan närmast liknas vid Gnosjöandan. De som bodde där fick som alla andra i de ockuperade områdena betala skatt till Israel. De tyckte inte de fick någonting för den där skatten. Det enda de fick var militärer som bevakade dem och slängde dem i fängelse. Sjukhus, skolor och annan social service fick de ordna själva. Gemensamt bestämde sig alla i byn att vägra betala skatt. Eftersom de flesta var egenföretagare kunder de göra det. För de som var anställda var det svårare, då dras skatten direkt på lönen. De israeliska soldaterna stängde byn för all insyn under flera veckor. De bröt sig in i alla hus och tog allt av värde. Ingen hänsyn togs till vad folk behövde för sin överlevnad eller försörjning. Värdesakerna såldes sedan på auktion i Jerusalem för hundratusentals kronor. Trots de svåra konsekvenserna kände de sig stolta över sitt motstånd. De hade vägrat acceptera orättvisan och tagit konsekvenserna av det tillsammans.

Slutsatser

Intifadan i sig ledde ju inte fram till målet, ett självständigt Palestina. 1990 dog kampen ut utan att en självständig palestinsk stat vid sidan av Israel bildats. Det finns nog ingen entydig förklaring till detta. Folk var uttröttade av allt de fått utstå. Kanske hade det varit bättre om rörelsen varit mer defensiv under vissa perioder av Intifadan, för att istället orka driva kampen långsiktigt. En slutsats hänger samman med en distinktion mellan direkt aktion och civil olydnad. Direkt aktion syftar till att uppnå ett mål direkt, t ex att ockupera ett hus för att få en bostad. Lyckas man med ockupationen så får man en bostad och aktionen är då lyckad. Blir man ivägkörd och slängd i fängelse så är aktionen misslyckad. Civil olydnad bygger å andra sidan på kommunikation. Man gör en aktion för att lyfta fram en konflikt och nå en överenskommelse med sin motpart. Straffet kan då vara en viktig del av kommunikationen. Det utmanar och vädjar till motparten att tänka om. En aktion kan vara helt misslyckad ur direkt aktion-perspektivet och samtidigt vara lyckad som civil olydnad. Några av de exempel på aktioner jag har beskrivit har som direktaktioner varit misslyckade. I trädplanteringsaktionen blev folket bortskrämda, träden rycktes upp och landet beslagtogs av israelerna. Skattevägrarna i Beit Sahour blev skinnade på hundratusentals kronor av israeliska soldater. Som delar i en civil olydnadskampanj har aktionerna dock varit framgångsrika. Före Intifadan fanns inte ens palestinierna för Israel. De var inget problem. Man pratade om den “jordanska lösningen“ och syftade på en fredslösning med kung Hussein i Jordanien istället för med PLO. Intifadan tydliggjorde att det fanns en konflikt och att konflikten handlade om Israel och palestinierna, inte några andra. Palestiniernas ickevåldsliga agerande och Israels brutalitet gav israeler, palestinier och omvärlden ett tydligt budskap. PLO gick inte lika lätt att avfärda som en terroristorganisation.

En annan aspekt är att Israel har en värnpliktsarmé. Alla män och många kvinnor som gjorde militärtjänst fick med egna ögon se vilken brutalitet som palestinierna utsattes för. De berättade i sin tur för sina familjer om hur det stod till i de ockuperade områdena. Det hjälpte inte att massmedia teg. Palestiniernas ickevåldsaktioner och Israels grymma bestraffningar av dessa påverkade israelers och palestiniers syn på varandra. Det var inte längre möjligt för Israel att ignorera palestiniernas rättmätiga krav. Den moraliska utmaningen blev alltför stor. Särskilt när trycket från omvärlden ökade. Fredsförhandlingarna var oundvikliga.

Var Intifadan effektiv?

De framgångar som palestinierna haft under 90-talet beror till mycket stor del på Intifadan, även om utdelningen inte kom omedelbart. Det organiserade ickevåldsmotståndet med brett folkligt deltagande var effektivt, trots det begränsade våldsanvändandet. Den palestinska staten vid sidan av Israel kommer tack vara detta allt närmare sin realisering. Men det är ändå synd att rörelsen inte orkade hålla ut längre. Nu förs fredsförhandlingar långt över de berördas huvud. Den demokratiska och folkbildande karraktär som Intifadan inbegrep är borta. Frågan är hur bra det kommer att bli med en militär ledare, som Arafat är, till statsöverhuvud. Antagligen kommer palestinierna att behöva fortsätta ickevåldskampen även efter självständigheten.

Denna artikel skrevs våren -96 under kursen Satyagraha - en kurs om ickevåldskamp på Färnebo Folkhögskola. Under två veckor studerade vi olika folkrörelsers ickevåldskamp. Materialet har jag fått dels från böcker och dels genom intervjuer av två kvinnor som besökt Palestina: Lena Lönnqvist från Kristna Fredsrörelsen och Gull Törngren från Kvinnor för Fred.