|
Föreningen Svärd till plogbillars hemsida |
| ..Makt
och disciplin..
Papper framlagt vid forskarutbildningen
på Statsvetenskapliga Institutionen och Sociologiska Institutionen
1991 av Per Herngren.
Michel Foucault var under fyra år i slutet på femtiotalet utländsk lektor vid Uppsala Universitet. Där gjorde han en del av undersökningarna till den numera klassiskaVansinnets historia. De svenska arkiven över dårhusen och fattighusen är relativt välbevarade. När han sen försökte lägga fram undersökningen som doktorsavhandling blev han avrådd av professorn i idéhistoria, Sten Lindroth. Den höll tydligen inte det svenska måttet. Istället fick han lägga fram avhandlingen i Frankrike och kunde då göra detta för den högsta franska doktorsgraden. Som radikal student bröt han tidigt med kommunismen. I flera intervjuer och texter kritiserar han maktövergreppen i östländerna, bland annat inom mentalvården. Intressant är exempelvis hans tes att användningen av mentalvården som straff inte är en olycklig förening mellan annars fristående medicinska och polisiära funktioner. Det är snarare en intensifiering av en funktion som redan finns både inom polisväsendet och i den medicinska världen. Senare som professor i filosofi engagerade han sej för fångarnas rättigheter i Frankrike. Det var i samband med detta engagemang han gav ut Övervakning och straff, som tar upp en stor plats i denna skrift. Han undersöker där den tidiga moderniseringen av straff i västerlandet under sexton- och sjuttonhundratalet. I focus ligger disciplinens framväxt och utbredning. Efter genomgången av Foucault
prövar jag hans analys mot en egen undersökning av ett dussintal
fängelser. Vid några tillfällen men framför allt i
slutet undersöker jag vilka konsekvenser hans undersökningar
får för motståndsarbete. För att konfrontera hans
slutsatser använder jag mej av ickevåldsrörelsens erfarenheter.
Denna rörelse använder sej av direkta aktioner eller civil olydnad.
Den har därför en erfarenhet av en typ av motståndsformer
som är vanliga i moderna samhällen. Syftet med hela genomgången
av Foucault är att öka förståelsen av motståndsarbete
i demokratier.
Huvudfrågorna för Michel Foucault är problemet med sanning, problemet med makt och problemet med individuellt uppförande och beteende. I sin sista intervju menade han att dessa tre erfarenhetsområden bara kan förstås i relation till varandra, inte oberoende. Han beklagade att i sina tidigare böcker som Vansinnets historia och Övervakning och straff saknas beteendet. Det är inte bara dominerande makttekniker som är intressanta utan också jagets teknik att behärska sej själv. I Vansinnets historia finns drag av dialektiskt tänkande. Motsägelser ses i denna tradition som något vilket upplöses i framställningen eller som mystifieras och får fungera som orsak. Antingen visar man alltså att det paradoxala egentligen inte är en motsägelse eller så får motsägelsen bli en yttersta drivkraft som i Marx´och Hegels historiefilosofi. Några år senare hävdar han att en sak skall beskrivas för sin egen skull utan att man försöker upplösa den eller förvandlar den från verkan till orsak. I sin forskning är han överhuvudtaget mycket försiktig med att peka ut orsakerna till makt eller förändringar. Han har svårt för teorier som hävdar att något är förutbestämt eller teorier som letar efter personliga eller psykologiska skäl till historiska handlingar. Och han är alltså speciellt kritisk till försöken att peka ut den enda Orsaken, alltså vad man brukar kalla reduktionism. Om man exempelvis frågar efter orsakerna till Gulag, alltså förvaltningen av tvångslägren i Sovjet, så framstår den lätt som en sjukdom, ett misstag. Foucault menar att man istället ska fråga vilken nytta hade makthavarna av Gulag, vilka strategier tjänade dessa läger. Gulag ska inte ses som något avvikande utan som något vilken hade en skapande funktion. Det är också farligt att se Gulag som en parentes i socialismens historia. Man får inte undvika problemet genom en ironi eller kritik som ska skydda den egna så kallade sanna fria socialismen. För att förstå Gulag
bör vi undersöka vad det var som gjorde det möjligt för
vissa att göra motstånd. Vad gav dessa människor mod att
riskera döden för friheten?
Även om Michel Foucault ständigt undersökte strukturer hävdar han själv att han aldrig varit strukturalist. Inte heller strukturerna blir den yttersta Orsaken. Foucault menar att strukturerna inte är totala. De uppstår snarare som en avgränsning till något annat. Detta något annat som är utanför strukturerna är väsentligt för att förstå dem. I sina undersökningar letar han efter det som skiljer, efter de historiska brotten snarare än kontinuitet och utveckling. Han delar därför inte upp historien i epoker. Men sneglar man i hans böcker så bryter han inte så radikalt som han skulle vilja med de historiska kopplingarna. Han förstår skeden just genom att jämföra vad som hände före och vad som händer efter. Han vänder sej också mot de maktteorier som använder sej av ägandets metafor, kontraktsmodellen eller erövringsmodellen. Makt har inte heller något att göra med utbyte, produktion och kommunikation, även om detta kan kombineras med makt. Trots detta kan han inte heller här själv frigöra sej från dessa traditionella metaforer. Han menar exempelvis att maktutövning alltid kostar. Det finns en ekonomisk kostnad som exempelvis byggnadskostnader. Men det finns också en politisk kostnad. Förtryck kan leda till revolt. Den billigaste makten vore om man bevakade sej själv. Fördelarna är den ständiga (själv)bevakningen, och den direkta (själv)bestraffningen. Detta är en maktens utopi, en motsats till diktator- eller regeringsmakt. Han utmanar traditionella föreställningar om makt genom att avstå från skiljandet mellan vad som är egennytta och vad som är oegennyttigt. Han vänder sej mot subjektets överhöghet, mot bilden av makthavaren. Det går därför inte heller att reducera makt till en beundran för mästaren. Om Niccolò Machiavelli hävdar
att staten kunde erövras och utnyttjas genom olika tekniker av en
furste så menar Foucault att regerandets konst nu handlar om att
stärka staten inte furstens makt.
Den som torterar, fängslar eller dödar någon får inte automaktiskt makt. Makt vore det däremot om man fick den torterade att prata, att lyda. Makt förutsätter en möjlighet att vägra. Makt cirkulerar eller fungerar som en kedja. Makt är som ett nätverk. Individerna både utövar makt och underordnas den. Det går inte att ställa sej utanför makten. Den är alltid där, bekämpad eller bejakad. Det går helt enkelt inte att frigöra sej genom att leva på marginalen. Att försöka leva utanför maktens strukturer är inte motstånd utan ett sätt att slippa se att man är omsluten av makt. Han föreslår flera hypoteser som bör prövas: Det finns inga fria utrymmen dit makten inte når. Maktrelationer är sammanvävda med andra relationer; som sexualitet, familj, produktion och vänskap. I dialog med radikala feminister har han exempelvis hävdat att våldtäkt faktisk är en koppling mellan våld och sexualitet och inte enbart maktutövning. Alla dessa maktrelationer korsar varandra. Det går därför inte att hitta en sida, eller en dualism eller en dialektik mellan maktlösa och makthavare. Maktrelationer är del av strategier snarare än i tjänst hos en enda makthavare. Till sist menar han att när det finns makt finns det möjlighet till motstånd. Vi kan aldrig bli totalt insnärjd i makten. Motståndet finns inte på någon annan plats än makten. Motståndet finns på samma plats som makten. Precis som makten är dessutom motståndet mångfaldigt och kan använda sej av globala strategier. Motståndet måste faktiskt vara så rörligt, så flexibelt, så uppfinningsrikt, så produktivt, så organiserad och så stabilt som makten. Men det ska komma underifrån. Radikala grupper gör i sina analyser ofta två misstag: De missförstår själva motståndets form. Genom att anamma motsatsernas logik, där hela konflikten måste stärkas för att nå ett omslag, blir allt som får motsättningarna att bli lokala eller begränsade något negativt. Ett annat misstag är idén om den vekaste länken. En lokal aktion anses hos vänstern ofta ha värde bara om den riktas mot något som skulle kunna bryta hela kedjan. Båda dessa misstag kommer från att man använder sej av en motsatsernas dialektik för att förstå motstånd. Men motsatsernas logik, där en konflikt vid en tidpunkt blir så stark att en revolution bryter ut, fungerar inte som en princip för motstånd. Det går inte enligt, Foucault, att stoppa in kampen i denna artonhundratals modell. Varje lokal aktion trackaseras då med följande dilemma: Antingen slår du mot något som kan rasera hela systemet eller också riskerar du att motståndaren absorberar din attack. Ett av reformatorernas misstag är att tillskriva opinionen en stor möjlig makt. Opinion blev tidigt en del av myten om samhällskontraktet. Det blev ett socialt kontrakt. Reformatorerna glömde förutsättningarna för att överhuvudtaget skapa opinion. Den materiella formen blev press, publicering och senare bio och television. Opinionens media fångades därmed materiellt i maktens och ekonomins mekanismer. Det finns ingen makthavare som har kontroll över massmedia. Det är snarare så att maktens tekniker kontrollerar medierna. Det är bland annat själva kunskapssökandet hos massmedierna som stärker makten. Den sanning som kommer fram är en förutsättning för makt. Här får vi bara kort reda ut ett vanligt missförstånd om Michel Foucault. Han studerade relationer mellan makt och kunskap. Uppfattningen som tillskrivits honom att kunskap är makt eller att makt är kunskap blir därför helt missvisande. Det är just problemen med denna relation som är det intressanta för honom. Om kunskap och makt vore identiska skulle det inte finnas någon relation eller något problem att studera. Missförståndet kan nog till viss del bero på att Michel Foucault själv är oklar och motsägelsefull. I en intervju 1978 menade han att vetenskapen utövar makt, den är bokstavligen en makt som tvingar en att säga vissa saker. Sanning är utan tvekan en form av makt. Om makt i traditionell samhällsvetenskap är när ett subjekt har en effekt på ett objekt så är makt beroende av sanning. Precis som i det traditionella kunskapssökandet så måste ett subjekt veta något om något annat. Men Michel Foucault vill inte vara beroende av subjektets förståelse eller vilja i sina teorier. Han vänder på satsen. Han menar att sanning är beroende av makt. Men frågan är om han så lätt kan bli av med subjektet. Han försöker bli kvitt både forskaren och aktören i sin egen analys på tre sätt: Genom att se strukturerna som meningslösa i sej själva kan de förklara händelser. Ingen person behöver redovisa några skäl. Giltighet ses vidare som del av maktkomplex, och rättfärdiggörandet av kritik, ersätts av värderingsfria historiska förklaringar. På så sätt ska han kunna analysera fram ursprunget till händelser utan att behöva tränga in i någon och fråga efter mening, intention och vilja. Han behöver inte ens argumentera för giltigheten i sin egen kritik. Foucault blir här den rene och fullständige samhällsvetaren. Men försöket att förstå meningslöshet leder till att Foucault inte kan ta sej ur sin egen mening. Hans mening är ju bland annat att makt förstås utan mening. Det är inte möjligt att förklara vad som sägs om man inte frågar efter vad som sägs. Handlingarnas mening är en del av deras förklaring. Förståelse behövs för förklaring, och förklaringar hjälper oss att bättre förstå. Försöket att analysera giltighet som en del av ett maktkomplex undergräver hans egen teori. Är inte hans maktteori om sanning giltig? Är hans teorier beroende av makt för att vara sanna. Hans egen kritik mot vetenskapen kan dessutom inte rättfärdigas eftersom hans analys är värderingsfri. Vad har han för anledning att kritisera vetenskapens anspråk på att äga en värderingsfri sanning om han inte själv har någon anledning överhuvudtaget? Varför pratar han om motstånd? Varför kämpa överhuvudtaget? Kan vi inte låta denna kunskaps- och maktregim få regera över oss? Men låt gå. Varför ska vi leta efter hans skäl om inte Foucault själv gör det? Hans kritik gör anspråk på att vara effektiv. Han visar att vänsterns kritik av ideologier, värderingar, medvetande och motiv knappast berör makten. Den disciplinära makten rör kroppen mer än huvudet. Det är inte hjärnan som är kontrollerad. Det finns inget större behov för makten att kontrollera medvetandet. Det är kroppen som ska disciplineras. Sen får man tycka vad man vill om att bli kontrollerad. Det är kroppen som kan göra motstånd. Medvetandet kan tycka, protestera eller klaga, men den disciplinära makten är mest intresserad av kroppen. Inte heller kunskapssökandet är speciellt intressant att förstås som en medvetandehandling - en process som bara sker i medvetandet. Sökandet efter sanning är en praktik som förkroppsligas i vetenskapen, i domstolarna, i medierna. Kropp och medvetande kan naturligtvis inte skiljas helt från varandra. Men det är inte så att det ena orsakar det andra. Det finns inte någon mekanisk eller dialektisk koppling däremellan. Varken hos enheten mellan kropp och själ eller i motsättningen mellan dem hittar vi Orsaken. Den mest medvetne och kritiske kan också vara den mest lydige. Och den omedvetne kan vara en stor motståndskämpe. För en motståndsgrupp skulle
detta betyda att den ska utveckla vanor och praktik snarare än att
bara upplysa och medvetandegöra. Motståndet skulle då
behöva bli tradition, återkommande yttringar, reflexer. Inte
aha-upplevelsen utan den regelbundna vanan är det centrala i en motståndskamp.
För att förstå motstånd går det inte att skapa en total systematisk teori. Teorin ska istället analysera det specifika i maktens mekanismer. Teorin blir då snarare ett instrument än ett system. Den blir en logik om det specifika i maktrelationerna. Denna investering kan bara göras steg för steg genom reflektioner om givna situationer. Dessa reflektioner måste också till viss del vara historiska. Michel Foucault studerar makt genom dess mikrofysik. Makt är inte en egendom, en substans eller en egenskap utan tekniker och strategier. Det går inte att lägga beslag på makt. Den kan inte härledas till hierarkins topp utan verkar genom otaliga vardagliga mikromakter, taktiker och mekanismer. Makt är kamp som möts av motstånd. Maktrelationer är ständigt spända och aktiva. Motståndet tar spjärn mot dess grepp. Varje maktteknik skapar nya möjligheter till motstånd. Vid otaliga punkter sker kraftmätningar. Man kan därför inte lokalisera makten till relationen stat och medborgare eller till relationen mellan klasser. Det är dessutom vanligt att maktförhållanden
tillfälligt omkastas. Omstörtandet av mikromakterna lyder inte
under lagen allt eller intet. Det sker inte en gång för alla
genom en ny kontroll eller genom att förstöra makten. Kampen
är lokal. Den kan leda till segrar fast grannen inte ens hunnit påbörja
kampen.
Vissa makttekniker som är inriktade på individen skulle man kunna kalla pastoral makt. Herden har makt över en flock snarare än ett land. Denne letar upp varje bortsprunget lamm, tar hand om det och vårdar det. Samtidigt kan herden plötsligt ta beslut om att slakta och äta upp lammet. Detta gör den inte av elakhet utan snarare som en självklarhet. Kärleken till det enskilde lammet i flocken blir inte mindre inför slakten. Slakten är snarare en akt fylld av kärlek och omvårdnad än något som ska vara grymt. Från offrens sida skulle man kunna hävda att kristenheten har slått alla andra kulturer i både grymhet och mass-slakt av människor. Men en herde skulle känna igen den renhet och vördnad som föregår en genuint militär attack. Platon vägrade i sin Staten att tro att politikern skulle kunna handla som en herde och ta sej tid till att varje gång sitta ner hos den sjuke, ge denne omvårdnad och omsorg. I kristendomen hävdade man däremot ett herdeförhållande till varje individ och att dessa är fullständigt beroende. Det är inte tillräckligt att ha kunskap om hela flocken. Herdens kunskap är specifik och individuell. Den pastorala makten utvecklades i den judiskt-kristna traditionen och fanns som en organisatorisk vision under medeltiden. Men makten utvecklades och kunde uttryckas på flera sätt. Jag har aldrig sett att Foucault hävdar
det, men idag skulle det förmodligen vara socialdemokratin som företräder
herde-makten. Ser man på relationen i familjen och mellan könen
så skulle jag hävda att det patriarkala samhället är
uttryck för omhändertagande herde-makt. Förmynderi och paternalism
har sitt ursprung i omtänksamhet snarare än illvilja.
Efter att Damiens hade gjort sin avbön för attentatet mot Ludvig XV skulle han knipas med glödande tänger. Handen som hade hållit i kniven skulle brännas med svaveleld och i såren skulle smält bly, kokande olja och brinnande tjära hällas. Därefter skulle hans kropp slitas i stycken av fyra hästar. Gazette d´Amsterdam bekräftar att han slutligen slets i stycken. "Detta tog lång tid, ty de hästar som användes var inte vana att dra; istället för fyra fick man därför spänna sex stycken, och när inte det heller visade sig tillräckligt, blev man tvungen att skära av senorna och hacka sönder lederna för att skilja den olyckliges lår från bålen... Det påstås att inte en enda hädelse kom över hans läppar trots att han alltid flitigt nyttjat svordomar". Trots att avrättningarna under nittonhundratalet varit minst lika fantasifulla som under sjuttonhundratalet går det att peka ut väsentliga skillnader. Straffen hade sedan medeltiden varit offentliga skådespel. Den torterades kropp användes för att manifestera makt. Bödeln åskådliggjorde makten med hjälp av kroppen. Tortyren var dessutom ett medel att få fram sanningen. Pinan, maktens manifestation och sanningen möttes i tortyren. Tortyren var symbolisk. Den var en politisk ritual. Den var medlet för makten att ge sej tillkänna. Brottslingens brott angrep inte bara offret. Det var en attack på härskaren. Rätten att straffa var en aspekt av härskarens rätt att föra krig mot fienden. Straffet var svärdets rätt. Härskarens oinskränkta makt över liv och död kallades i den romerska rätten merum imperium. Men huvudpersonen under avrättningsritualen var folkhopen. Folkhopens närvaro var nödvändig. Den skulle skrämmas till skräck genom att visa hur ursinnigt makten gick fram över den olydige. Folkhopen var också garanten för att straffet hade gått rätt till, att det överhuvudtaget hade ägt rum. Samtidigt kunde folkhopen under skådespelets gång vägra att acceptera den straffande makten. De hindrade ofta avrättningar eller uttryckte åtminstone sitt misshag med domen. I städerna hakade folket på fångtåget. På så sätt blev avrättningarna en karneval där rollerna var ombytta. Där vakter och domare smädades och brottslingen förvandlades till hjälte. Glädjeutbrott snarare än ånger kännetecknade dessa tåg. Fångar och medborgare smyckade sej med band, flätad halm, blommor och linne. Istället för ånger väckte straffet stolthet. Små detaljrika pamfletter, med
brottslingens historia fram till det fantastiska slutet, spreds och var
mycket populära. Både brottslingens eventuella mod eller tårar
misstänkliggjorde lagen. Till och med brottslingens ånger gjorde
denne till hjälte eller helgon.
Ett problem att lösa under sjuttonhundratalet var hur man skulle beröva brottslingarna deras tvivelaktiga gloria. Vilka medel fanns det att stoppa hjältesagorna, pamfletterna, flygbladen och få det folkliga berättandet att tystna. Folkets diktare skulle sälla sej till förnuftets missionärer och förvandlas till uppfostrare. Varje straff borde vara en sedelärande berättelse. Effektiviteten hos straffet skulle inte bygga på det intryck det gjorde hos någon åskådare utan på dess konsekventa tillämpning, vissheten att man blev straffad. Kroppen blir efterhand bara ett mellanled i ett berövande av mänskliga rättigheter. Straffet blir nu en ekonomi där insatsen är rätten till egendom och frihet. Straffsystem vände sej alltmer till själen än till kroppen. Själen blev kroppens fånge. Straffet verkade mer på djupet. Det påverkade tanken, hjärtat och viljan. Före upplysningen dömdes de dömda oftast till förvisning eller böter. Många av dessa fick kroppsliga tilläggsstraff som skampåle eller spöstraff. Under andra hälften av sjuttonhundratalet protesterar människor överallt mot tortyren. Reformatorer föreslår nya mer humana straff. De kvalfulla avrättningarna avslöjar tyrannin, måttlösheten, hämndlystnaden och tillfredsställelsen med att straffa. Straff-reformatorerna visar att tortyren underblåser både kungens och folkets våld. I takt med att tortyren minskar byggs straffsystemet alltmer upp av fängelser. Fängelser är mörker, våld och misstankar. Men det är avskiljt från det offentliga torget. Det stimulerar inte åskådarna till nya mer fantasifulla brott. Att fängelserna skulle fylla nästan hela utrymmet mellan dödsstraffen och de lindriga straffen var dock inte reformatorernas tanke. De ville koppla straffet mer symboliskt till gärningen. Fängelse sågs som uttryck för furstemakt, despotism och maktmissbruk. Fängelserna strider mot principen om individuellt straff eftersom hela familjen drabbades. Nej, fängelserna skulle jämnas med marken. Men istället blev fängelserna ett hemlighetsfullt, materiellt och symboliskt uttryck för lagens makt att straffa. Fängelse ses inte ens som straff. Dess roll är att ta kroppen i pant. I fängelset försäkrar man sej om någon. Sedan sextonhundratalet minskar våldsbrotten som avlöses av egendomsbrotten. Stöld och bedrägeri tar över efter mord och överfall. Sluga, skickliga brottslingar tar över efter de stora laglösa förbrytarbanden. Lagen utövas alltmer noggrant och utsträcks även till småförbrytelser. Utvecklingen går mot en finmaskig, finjusterad och tätmaskig kontroll. Det var maktens centralisering som gjorde den svag. Kungen hade för mycket makt. Makten var dåligt fördelad. Den var koncentrerad till ett begränsat antal punkter. Makten behövde bli mer konsekvent, likformig och generell. Reformerandet av straffet ledde till en mer fördelad och regelbunden kontroll. Reformatorerna befriade sej från furstens tryck. Den tidigare nyckfullheten och laglösheten bekämpades. Förordningar hade utfärdats gång på gång utan att de kunde tillämpas på grund av massiv ohörsamhet. Maktens försumlighet skulle bekämpas med straffreformer. Den folkliga laglösheten kom under sjuttonhundratalet dessutom in i en kris. Vissa menade att bönderna led mer av landsstrykarnas utpressning än av feodalherrarnas krav. Dessutom krävde de nya investeringarna i maskiner och stora lagerlokaler en mer konsekvent kontroll. De stora våldsbrotten var inte så farliga som de allt oftare förekommande egendomsbrotten. Rätten att straffa tjänade inte längre härskarens hämnd utan det nya samhällssystemets försvar. Brottslingen blev återigen ett medel som kunde straffas för att förebygga brott. Men detta straffande var avvägt i en straffets ekonomi. Servan, en av reformatorerna på sjuttonhundratalet, hävdade att brott och straff måste vara starkt förbundna med varandra. När man skapat en kedja av idéer i medborgarens huvuden kan man skryta med att man är deras herrar. En enfaldig despot får slavar att lyda genom att belägga dem med bojor. En verklig statsman binder dem ännu starkare genom deras egna idéer. Bojorna blir bara starkare om de tror att dessa är deras eget verk. Den första länken ska fästas vid förnuftet. De starkaste riken vilar på hjärnans mjuka fibrer. Straffkonsten skulle alltså vila på föreställningsteknologi. Tekniken går ut på att skapa föreställningspar som har motsatta värden, ont-gott, olydnad-straff. Till skillnad från härskarens terror ska det vara så lite godtycke som möjligt. Drivfjädern i denna skapade mekanism bör vara egennyttan, föreställningar om behag och obehag, fördelar och nackdelar. Idealet vore även att brottslingen blev nyttig för alla. Den skyldige kunde underkastas ett slaveri och bli i tjänst hos staten. Om den dömdes kropp tidigare var kungens ägodel blev den nu i reformatorernas drömmar nu snarare kollektivets tillgång. Vägbyggen, skyltar... Fången skulle vara allas vår nyttige slav. Den dömde skulle skapa både inkomster och tecken. Nyttan kunde vara både ekonomisk och symbolisk. Lagbokens tecken förvandlades genom brottslingen till verklighet. Målet var att själva tanken på brottet skulle fungera som ett tecken för straff. Här saknar jag gruppens, organisationens
och byråkratins nytta. Förutom att kommunicera ett budskap och
att skapa vinst kan nyttjandet uttryckas i förmåga att göra
vad som ska göras, genomföra institutionens eller organisationens
mål, att ta de "relevanta" besluten, att backa upp "rätt" person,
att bekräfta och stärka gruppens normer, att ge ömhet och
stöd i en exploaterande relation.
Den nya strafftekniken på sjuttonhundratalet kunde sammanfattas i sex grundregler. Minsta möjliga straff. Maximal föreställningskraft, där straffets idé eller föreställningen om smärta, snarare än smärtan, ger resultat. Straffets effekt bör vara störst hos dem som inte begått något fel. Straffet skulle genom vissheten kopplas till brottet så att varje tanke på brott också var en tanke på straff. Straffet måste specificeras och kopplas till en klassifikation av brott. Straffet bör även kopplas till sanningen, inga halva bevis skulle kunna leda till halva straff. Antingen var den misstänkte brottsling, eller så inte. Straffet blev underkastat sanningen. Denna sanning söktes med hjälp av undersökningsmetoder, lagtolkningar och domstolsförhandlingar. Men det uppstår genast en spänning eftersom rättvisan i sin praktik relaterar sej till en mer allmängiltig sanning än vad den själv skapat genom lagen. Härskaren förlorar härmed
sin betydelse. Det blir snarare lagen än fursten som är närvarande
i straffet.
Men om straffet blir själsligt kan domarna inte längre bara sitta i rätten. De måste även bli psykologer och socialarbetare. En metod för att förstå förnuft är att studera vansinnet. Om medeltidens dårar bodde kvar i byns utkanter eller sattes på skepp och skickades iväg så förlades de senare mitt i centrum i anstalter. Denna internering som började på 1600-talet var en polisiär handling. Först senare fick den också en medicinsk innebörd. I och med läkarens intåg började förnuftets kamp att bemästra vansinnet. Det blev klassificerat, organiserat och ordnat. Det oförnuftiga skulle med hjälp av psykoanalysen och vetenskapen förklaras och alltså bli förnuftigt. Det är bara en liten del av straffproceduren som är rättslig. Hela uppsättningen av domstolar frågar inte så mycket efter vem som har förövat brottet utan vad är de själsliga och andliga orsakerna till brottet. Vad står bakom? Är det instinkten, det omedvetna, miljön eller arvet? Kunskapen blir en förutsättning för makten. Maktens tekniker har var för sej en lång historia. Det nya på 1700-talet är att samordningen och generaliseringen uppnår en sådan nivå att makt och kunskap regelbundet förstärker varandra i en växelverkan. Ökningen av makt ökar också kunskapen om individerna. Det är med hjälp av kunskapen makten kan sättas in sparsamt, exakt och effektivt. Kunskapen blir också ett medel för kontroll. Vetskapen att någon vet gör mej till min egen vakt. Vetskapen blir även ett fastställande. En bekräftelse av makten. Rättvisan kan inte längre åberopa sej själv bara. Den måste kvalificeras på nytt av ett vetande. Frågan "Varför?" blir nödvändigtvis en del av rättskipningen. Men!? frågar jag mej, Detta är inte mina erfarenheter. I de politiska rättegångar jag deltagit i som åhörare eller anklagad så undviks frågan: Varför? Istället steriliseras brottet. "Har du varit på platsen? Utförde du handlingen?" När "Varför?" är ett medvetet politiskt val blir förklaringen kanske inte ett medel för makten utan ett ifrågasättande av makten. Straffsystemet innehåller sin egen motsägelse. Om fastställandet vänds mot makten måste den söka andra medel. Straffet har en dubbeltydighet som också kan användas för befrielse. Michel Foucault hävdar fyra regler för att undersöka straffmekanismer. Det går inte att koncentrera undersökningen på de förtryckande verkningarna. Straff är politiskt snarare än en följd av någon rättsregel. Humanismens kan inte skiljas från straffrättens historia. Själens entré inom straffsystemet ska kopplas till förändringar i det sätt kroppen innesluts i maktförhållandena. Metoderna för straff ska alltså studeras utifrån en kroppens politiska teknologi. Straff kan inte heller förstås som en enbart negerande företeelse. Den är inte i första hand till för att hindra brott. Makt är inte bara förbud och lagar, inte bara det som säger nej. Förbudsmakten blir en dubbel subjektivitet. Någon säger nej och någon annan säger ja, till förbudet. Man får felaktigt uppfattningen att den som sagt nej till förbudet också tagit avstånd och sagt nej till makten. Straff har en skapande effekt som är många gånger viktigare. Straff skapar nytta. Därför skulle ett ensamt rättssystem inte vara tillräckligt. Nytta skapas inte genom att sätta gränser utan när man kan fås att göra något. Gränser är till för att hindra. Disciplin är till för att skapa. Man måste helt enkelt sluta att beskriva makten helt i negerande termer som utesluter, förtrycker, hämmar, censurerar, abstraherar, maskerar och döljer. Om spetälskan inspirerade maktmetoder som uteslutning så inspirerade pesten och dess stränga karantän metoder för disciplin. Michel Foucault menar att det politiska
greppet över kroppen är med invecklade, ömsesidiga relationer
kopplad till dess ekonomiska utnyttjande. Det är till stor del med
kraften att producera som kroppen har förbindelser med makt. Kroppen
är inte en användbar kraft om den inte är både produktiv
och beroende.
Om reformatorerna lyfte fram den själsliga makten så började korrektionsanstalterna själva genast utforma nya tekniker för kontroll. Dessa inriktade sej återigen på kroppen. Tiden, rummet, gesterna, vardagens sysslor blev medel att manipulera individen. Själen och föreställningarna var inte tillräckliga. Kontrollen behövde bli mer exakt. Övningar, tidscheman, obligatoriska rörelser, regelbunden verksamhet var nyttigare än tecken och symboler. Föreställningar eller kroppslig manipulation! Dessa två tekniker kan också delas upp som samhällsmedborgarens juridiska relation till staten eller den lydige som i detalj fogar sej efter vilken makt det än må vara. Eller så kan de ges beteckningarna straffmakt och tvångsmakt. I senare intervjuer har Michel Foucault pekat på den process när det blir effektivare med bevakning än att genom straff stifta exempel. Denna process är central om man ska förstå maktens historia. Makten började då verka i och genom den sociala kroppen snarare än ovanifrån. Just genom att lämna den juridiska sfären kan makten bli verkligt skapande och effektiv. Genom att dressera utövas en mer total makt. Sammanfattningsvis så möts under sjuttonhundratalet tre maktteknologier: Kroppen som används av härskaren för att genom pinor och plågor uttrycka dennes makt. Själen med sina föreställningar som manipuleras. Och kroppen som dresseras. Dresseringen utvecklas speciellt av krigsmaskineriet för att kontrollera soldaten. Hållningen, sättet att marschera, ställningarna, ger uttryck för den perfekta maktmaskinen. Bondlurken, pojkvaskern drivs ur kroppen och in träder stolt soldaten. Disciplinen blir snart den allmänna formen för herravälde. Skolan och fabriken, fängelset och sjukhuset blir disciplinmaskiner. Disciplinen skiljer sej från relationerna länsherre-vasall, bonde-dräng, herre-slav genom att den inte kontrollerar genom arbetets frukter. Den kontrollerar snarare genom sin bevakning av detaljer. Den blir till en hymn tillägnad de små tingen. Precis som när det gäller maskinens precision så smälter nyttan och disciplinen ihop. Men först måste disciplinen fördela individerna i rummet. För detta utnyttjas flera tekniker: Ofta används en sluten miljö; utrymmen utan samband med andra platser. Individerna lokaliseras till specifika platser som dessutom är funktionellt placerade. Platsen och rangen ska definiera och klassificera individen för att denne ska bli utbytbar och användbar. Tidsschemat används för att kontrollera arbetsuppgifter, skapa rytmer och regelbundenhet. Genom att avskaffa allt som kan störa, hindra eller distrahera ökas tidens kvalitet. Handlingen formas i tiden så att den blir exakt utan att energi slösas. Ett mönster tvingar kroppen att göra rätt rörelser under hela förloppet. Kroppen och rörelsen fungerar ihop samtidigt som kroppen får en bestämd relation till föremålet. Tiden bestämmer vilka ytor och föremål de olika kroppsdelarna ska vidröra. Genom disciplinen används tiden mer och mer nyttigt. Tiden kan plockas isär och sammanfogas på nytt, precis som en maskin. Den delas upp i successiva eller alternativt parallella segment som var och ett ger sitt eget lilla resultat. Dessa ytterligt enkla beståndsdelar organiseras i ett analytiskt schema vars slutpunkt är ett bestämt mål. Uppfyllandet av detta mål ska sen kontrolleras. Om det handlar om skolan så sker kontrollen genom prov eller förhör. Slutligen organiseras serier av serier, som ska leda till examen eller en färdig produkt som kan synas. Genom att kombinera serierna kan skilda taktiker utformas. Om kriget sågs som politikens fortsättning via strategin, så blir politiken en fortsättning av krigsmakten via taktiken. Skolan, industrin, sjukvården lärde sej av krigsmaskineriet. Men disciplinen används för helt andra syften än att erövra. Disciplinen är inte triumferande utan snarare blygsam och misstänksam. De oansenliga metoderna kontrollerar genom sin detaljerade, ekonomiska konsekvens. Disciplinens metoder är hierarkiska, bevakande, normaliserande och belönande. Men det är inte chefen som kontrollerar utan hela den hierarkiska maktapparaten. Sanktionerna mot disciplinbrott ska normalisera. Smärre fördelar mistes. Den olydige förödmjukas. Denne anar en viss likgiltighet, en kyla. Det kan räcka med en fråga. De allra minsta obetydliga förseelserna bör vara straffbara. Hela den disciplinära apparaten ska genomsyras av möjligheter till straff, ibland så obetydliga att ingen skulle uppfatta något släktskap med fängelsesystemet. Disciplinen är överlägset i effektivitet jämfört med hotet. Varje disciplinärt straff är direkt korrektiv. Straffet samspelar direkt med belöningen. Belöningar bör dessutom förekomma oftare än bestraffningarna. Disciplinens ekonomi är en ständig beräkning av förskott och skulder, av plus- och minusbetyg, goda och dåliga resultat. Snarare än att den skyldige ska sona sitt straff används små direkta ingrepp. Prestationer skiljs åt och kopplas till ett fält för jämförelser. Individerna skiljs från varandra i en hierarki. Hierarkin allstrar i sin tur värden som skapar konformitet. Slutligen sätts, enligt Foucault, en yttre gräns för det normala, så att det onormala definieras ut. Men, undrar jag, är det inte snarare så att det normalas inre kärna definieras. Det är mer som en ständig, om än inte nödvändigtvis så stark, magnet än ett stängsel som disciplinen normaliserar. Disciplinen skiljer sej från rättskipningen - med undantag från fängelsesystemet inre disciplin - genom att den verkar direkt genom företeelser som kan iaktas snarare än en uppsättning regler man ska komma ihåg. Den hierarkiserar snarare än skapar en motsättning; tillåtet-förbjudet. Disciplinen använder sej mer av normen än av regeln. Normen präntas in genom ständig examination av eleven, patienten eller arbetet. Istället för att makten demonstreras, synas den kontrollerade. Makten gör sej osynlig genom att själv se. Examinationen särskiljer och individualiserar genom ett litet noggrant ihopskrivet arkiv, en mapp eller ett fält i en databas. Tillsammans med arkivet gör examinationen individen till ett fall. Om lagen ska försöka framkalla
någon sorts rättvisa är disciplinen snarare en anti-rättvisa.
Uppgiften är att införa oöverkomliga asymetrier och utesluta
ömsesidigheten. De juridiska systemen använder sej av universiella
normer medan disciplinen karakteriserar, klassificerar och specialiserar.
Jeremy Bentham (1748-1832) ses som utilitarismens grundare. Begreppet kommer från det latinska uttrycket utilitas som betyder nytta. Teorin hävdar att den handling är etiskt riktig som ger mest värde. Utilitarismens slagord; största möjliga lycka för största möjliga antal, kommer faktiskt från Jeremy Bentham själv. Han menade att människan enbart strävar efter att uppnå lust och att undgå smärta. Lust blir då det enda värde han räknar med. Hans syn på lust och smärta skulle kunna ses som den teoretiska utgångspunkten för disciplinens tekniker. Utilitarismen i sin tur skulle eventuellt kunna ses som maktens ideologiska metod att legitimera disciplinen. - Men, hävdar någon, så här fungerar inte människan. Vi är inte styrda bara av moroten och piskan. Problemet är inte att den gode Bentham hade fel. Problemet är snarare att han hade alltför rätt. Disciplinens tekniker fungerar i sin envisa lågmälda ihärdighet. Jeremy Bentham konstruerade i ett försök att reformera fängelserna, urtypen för den disciplinära tekniken. Han kallade skapelsen för panopticon - från grekiskan pan som betyder allt och opticon, som rör seendet. All-seendet skulle vara konstruerat som en ring i vars mitt ett torn skulle resa sej. Tornet skulle vara försett med stora fönster som vetter mot insidan av ringen. Den ringformade byggnaden delas upp i celler som är försedda med två öppningar; ett inåt mot tornet och ett utåt som släpper in ljus. Övervakaren i tornet kan då se silhuetterna som rör sej inne i cellen. Burarna individualiserar. Varje individ är ständigt synlig. Principen är motsatsen till fängelsehålan. Fängelsehålans mörker var ju på sitt sätt ett skydd mot vakternas blickar. Men genom persienner och väggar kan inte övervakaren ses. Den ständiga övervakningen blir på så sätt inte beroende på att någon ser just för tillfället. Det är vetskapen att man kan ses som ger den huvudsakliga effekten. Individen ska vara säker på att hon eller han alltid kan iaktas. Sidoväggarna hindrar individerna att kontakta sina grannar. Individerna kan inte få överblick eller kommunicera med varandra. Den disciplinerade syns men ser inte själv. Det finns därför ingen risk för komplotter eller kollektiva uppror. Kollektiviteten avskaffas och ersätts med individer. Men makten själv blir avindividualiserad. Maktens princip är inte en person utan en genomtänkt fördelning av kroppar, ytor, ljus och blickar. Panopticon för in makten i människornas vardagliga liv. Den blir ett maskineri där alla är fångade och ingen kan ta över. Naturligtvis har vi inte alla samma position. Vissa positioner kan ge effektiv överhöghet. Men denna makt gör inte att man själv står över makten, kan hantera den hur som helst eller kan smita undan från den. Den monarkiska maktens epok är över. Det finns inte längre en absolut punkt eller plats på vilken makten vilar. Även om makten får formen av en pyramid så är inte spetsen själva källan. De olika nivåerna i hierarkin ger varandra ett ömsesidigt stöd och en ömsesidig kontroll. Det går alltså inte att hävda att en grupp, ett kön eller en klass har skapat dessa makttekniker. Det är snarare de lokala och specifika maktbehoven som orsakat metoderna. Till skillnad från all-seendet är den negativa blockerande makten hindrande. Den ska förbjuda medan panopticon ska skapa. En tidig karantändisciplin koncentrerade sej i och för sej på att hejda en pest, en smitta, ett uppror från att spridas men den på den här tiden nyare disciplinen producerar. Idag finns det dock en uppsjö av makttekniker där all-seendet bara är en. Om Benthams panopticon var urtypen för disciplinär seende-teknik så utvecklades den genom register, arkiv och enkäter. Denna utbredning av de disciplinära institutionerna var den synliga delen av ett isberg. Tre djupgående processer kan urskiljas; omvändelse, spridning och förstatligande: Disciplinen fick en omvänd funktion. Den gick från neutralisering av faror till ett producerande av nytta. Disciplinen skapade enhet genom individualisering. Armén blev ingen folkhop utan en kraft som kom ur just enheten. Disciplinen ökade var och ens färdigheter. Disciplinen spred maktens mekanismer. Mekanismerna fick till och med en tendens att avinstitutionaliseras. Den massiva kompakta disciplinen upplöstes i smidiga kontrollförfaranden som kunde överföras till andra områden. Inga luckor fick uppstå. Foucault talar om ett disciplinärt samhälle. De disciplinära mekanismerna förstatligades. Tidigare hade privata och religiösa grupper ansvarat för den sociala disciplinens funktioner. Polisen, skolan, de allmänna sjukhusen tog över mycket av detta. Men disciplinen kan inte identifieras med vissa institutioner. Den är mer en typ av makt. En uppsättning tekniker. Den användes exempelvis alltmer av familjen för att uppfostra barn. Dessa makttekniker ska svara mot tre kriterier: Maktutövningen ska vara minimalt kostsam. Ekonomiskt genom att minska utgifterna och politiskt genom att uppträda diskret och förbli osynlig. Andra kriteriet är maximum intensitet och utbredning, utan bakslag eller luckor. Sista kriteriet är att varje del av systemets beståndsdelar ska öka sin foglighet och nytta. Men disciplinen skapar hela tiden motstånd. Den måste därför kunna behärska de motkrafter som bildas just tack vare mångfalden och utbredningen. Den ska neutralisera kontramakter som uppstår genom disciplinens dubbelhet, som ger den disciplinerade möjlighet till motstånd. Men koncentration av makten skulle inte vara en lösning för disciplinen. Den begagnar sej av själva mångfalden. Maktrelationerna ska utspelas inom mångfalden inte ovanför den. Detta är en förutsättning för diskretion och osynlighet. Återigen antyder Foucault att
även motståndet måste mångfaldigas, precis som disciplinen.
Motstånd måste ske lokalt, och jämnt och ständigt
mot disciplinens direkta decentraliserade praktik. Motståndet kommer
att kunna ta kraft just från disciplinen. Motståndet blir en
vardaglig vana som makten till viss del skapar och gör möjlig.
Det disciplinära straffet, det moderna fängelsesytemets teknik, har som vi sett brett ut sej långt utanför lagen. Detta har gjort straff naturligt. Toleranströskeln sänks. Straffandets omåttlighet blir utplånat ur vår åsyn. Straffet ser snarare ut att vara fri från varje överdrift och våld. Detta är inte så konstigt. Fängelset är ju bara en ökning av maktens disciplinära intensitet. Om vi återigen träder in i fängelset: Den moraliska och ekonomiska självklarheten hos fängelsestraffet kommer från att det mäts i dagar vilka motsvarar förbrytelsen. Föreställningen att man betalar sin skuld till samhället kommer från en utbytesteori där ett antal dagar motsvarar brottets värde. På så sätt blir fängelset naturligt precis som mätningen av tid i pengar uppfattas som naturligt. Men principerna för fängelset är flera: Isoleringen ska bryta orsakerna till brottet och samtidigt individualisera fången. Avskildheten gör att man kan utöva en maximalt intensiv makt som inte är möjligt på många andra ställen. Arbetet å andra sidan ska förutom gottgörelsen också syfta till en bättring av fången. Dessutom är arbetet i sej disciplinärt utformat. Förutom dressyrfunktionen har arbetet två andra funktioner. Det är symboliskt och producerande. Men den producerande funktionen är i fängelserna ofta lika med noll. En meningslös och innehållslös ekonomisk form skapas. Förutom maskinmänniskor formas också proletärer. Frågan är om inte Foucault
här undervärderar den ekonomiska betydelsen av arbetet i fängelserna.
I Danburys federala fängelse i Connecticut där jag satt något
år finns en industri som producerar kablar till kärnvapen och
rymdskytteln. Den största delen av underhållet och administrationen
av fängelset sköttes dessutom av fångar. Detta sparade
in stora summor på själva driften av fängelset, samtidigt
som det fanns möjlighet att göra en viss vinst på industrin.
Förmodligen har dock driftkostnaderna större betydelse för
fängelseekonomin än industrierna. De skulle bli oöverstigliga
om inte fångarna drev fängelserna själva.
En förutsättning för ett effektivt fängelse är att domslutet ska kunna omprövas av fängelseadministrationen. Vissa av domstolens funktioner överförs. Villkorlig frigivning, permissioner och öppna anstalter är medel för disciplin. Överföringen av dessa domstolsfunktioner ansågs nödvändiga för att kunna driva fängelset. Den juridiska domen skulle bara vara en för-dom. Fängelset behövde sin självständighet från lagen. Det centrala kontrollrummet blev systemets kärna eftersom det inte gick att lita på vakterna. De behövde disciplineras precis som fångarna. Tillfälliga skärpningar och
succesiva lättnader är en del av fängelseförloppet.
I Genenève tillämpades redan 1825 ett progressivt straffsystem:
Det var en avdelning där fångarna prövades, en annan där
de straffades och en tredje för de som var på bättringsvägen.
Ett annat sådant system innehöll fyra perioder; en skrämselperiod
utan arbete och kontakter, en arbetsperiod, en period för moraliskt
uppbyggande där direktören hade enskilda samtal med fången,
och sist en period med gemensamt arbete.
Har fängelserna byggts upp som panopticon? Är de byggda för en bevakningsdisciplin? Eller används främst andra makttekniker? Den erfarenhet jag har är från ett dussintal fängelser, de flesta i USA. I Sverige har jag bara varit inlåst på polishus. Men även fylleceller har något att berätta om disciplin. Det första jag la märke till när jag blev inlåst på polishuset i Eskilstuna var att de hade de ett litet titthål i celldörren. Cellerna är utformad så att det inte finns några hörn man kan stå bakom när någon kikar i hålet. Man kan inte heller själv släcka lampan. Att vakterna släcker lamporna har också varit regeln i de andra undersökta fängelserna. En vanlig konstruktion i USA är så kallade cellblock. Dessa kan vara utformade som två korridorer med celler emellan. Varje cell har galler ut mot korridoren. Vakterna kan på så sätt se rätt igenom från båda hållen när de går i korridoren. Cellerna har skiljeväggar sinsemellan för att minska kontakten mellan cellerna. Men varje cell kan härbärga ett dussintal fångar som ju då istället har en intensiv kontakt med varandra. Den mer traditionella panopticonkonstruktionen där en enda fångvaktare kan se vad som händer i varje cell används mer när fångarna behöver vara inlåsta i ensamceller. Dessa staplas på varandra och genom att varje cell har ett galler utåt och är upplyst på dagtid, går det att överblicka ett stort antal celler samtidigt. Även ett stådant här cellhöghus kallas för cellblock. En annan vanlig konstruktion i de överfyllda fängelserna i USA är sovsals-celler. I en sådan sovsal bor kanske femtio eller hundra fångar. I Danburys federala fängelse hade en fånge cirka två kvadratmeter i genomsnitt. Den ytan kan vara ganska repressentativ för andra motsvarande fängelser i USA. Dessa sovsalar tycks inte bygga på något panopticonsystem. I och för sej inspekteras och räknas fångarna regelbundet och vakterna kan när som helst göra en razzia. Men vakternas räder kan ofta förutses och de har knappast någon möjlighet att disciplinera fångarnas beteende och rörelser. Inspektionerna tycks dock räcka för att fångarna själva ska bygga upp en form av panopticon. Genom ett detaljerat pricknings- eller anmärkningssystem som räknas över till skalor kan straff och belöningar delas ut nästan direkt. Genom kollektiva straff kan ett effektivt all-seende byggas upp. Under veckoinspektionen i Danbury fick hela sovsalen anmärkningar om någon inte bäddat enligt reglementet. Sovsalarna rangordnades och veckan därpå släpptes de ut för middag och rastning i samma ordning. Inlåsningstiden kunde skilja en och en halvtime mellan de olika salarna. Detta betydde mycket för en del fångar. De blev därför upprörda på oss som förstörde för hela salen och råkade göra fel. En lag- och tävlingsanda kunde upprättas och vissa salar vaxade och bonade golvet varje dag för att få så bra placering som möjligt. Vid något grövre förseelser än felbäddning får man individuella anmärkningar. Dessa bestämmer sen vilka möjligheter man har att avancera från toppbädd till bottensäng, från sovsal med 90 fångar, en telefon och toaletter utan dörrar till sovsal med femtio fångar två telefoner och dörrar till toaletterna. Efter något år kunde man även få slippa att sova i tvåvåningssäng och efter ytterligare något år kunde man få ensamcell. Denna för utomstående betydelselösa klättring värderades mycket högt av oss fångar. Det var en stor kick att efter något år få egen säng. I varje fängelse fanns ett ställe som kallades för djungeln. Där skulle det vara påfallande många svarta och bögar. Risken för våldtäkt och penalism ansågs därför vara stor. Om man misskötte sej flyttades man till djungeln. I Danbury fick jag under ett par månader som de flesta nykomlingar bo i djungeln. Jag fick många vänner där och djungeln tycks ofta vara en myt som fångarna använder själva för att stärka statusen på den egna sovsalen. Detta kunde både gälla de som bodde i djungeln och de som bodde i bättre sovsalar. Fängelsehålan var det officiella straffet i Danbury. Själv satt jag i dessa isoleringsceller bara några dagar. Fängelsehålan var snarare uppbyggt som ett panoptiskt burhöghus än som en mörk håla. Även om man inte såg grannarna kunde man kommunicera med dem genom gallret på cellens framsida. Visst hade man tråkigt i fängelsehålan men det gav onekligen en viss status när man sen träffade sina medfångar igen. Ytterligare ett rangordnings- och bestraffningssystem var klättringen mellan fängelserna. Ju mindre man hade kvar av straffet och ju mer man skötte sej desto större chans fanns det att komma till en öppen anstalt. Själv har jag aldrig varit i en sådan men utanför vårt fängelse i Danbury fanns en öppen anstalt. Dessa har inte lika många vakter. De bygger på att man vaktar sej själv och varandra. Det kan räcka med en förseelse för att komma till sluten anstalt. Och ansågs man vara en bråkmake fick man åka på tour. En sådan resa från fängelse till fängelse gjorde att man inte hade någon större möjlighet att organisera sitt eget liv eller organisera sina medfångar. Trots friheten från murar fanns det en tvetydig inställning till de öppna anstalterna. De flesta tycktes anse dem tråkiga. Men de ökade möjligheterna till permission och den ökade friheten gjorde att det var få som tackade nej till att komma dit. De som vägrade sitta på öppna anstalter var ofta de som suttit länge i fängelse och hade sina vänner där. Fångar som med tiden blev institutionaliserade klarade ibland inte heller av de öppna anstalterna. I de flesta fängelser råder tvångsarbete, eller slaveri om man hellre vill kalla det så, men om man sköter sej kan man få avancera till mer intressanta jobb. Efter vissa tidsperioder och beroende på arbetsinsatsen kunde timlönen i Danbury öka från en krona i timmen till flera kronor. De som tjänade en dollar eller mer tycktes se sej själva som välbeställda. De hade ett stort förtroende hos vakterna och en viss status hos medfångarna. Om panopticon är ett all-seende så tycks dess ögon ofta vara den kontrollerade själv. Det är genom att skapa vakter av alla eller flertalet som all-seendet blir effektiv disciplin. All-seendet möts dock hela tiden av motstånd. I varje fängelse jag suttit i - även de mest slutna anstalterna - har det funnits möjligheter till exempelvis smuggling. Det är dock så att denna smuggling och andra smärre förseelser kan utnyttjas av vakterna för att kontrollera fångarna. För att inte dra på sej uppmärksamheten och riskera razzia sköter man sej exemplariskt. Man får nog konstatera att fängelserna i stort lyckats med sin inre disciplin. Det tycks dock vara så att möjligheterna till kontroll minskar ju slutnare anstalten är. När fångarna inte har så mycket att vinna eller förlora kan de sätta gränser för vakterna och till och med ta över vissa beslut. Ju öppnare anstalt desto effektivare disciplin. Men den öppnare effektivare disciplinen fungerar ofta först när fången gått igenom olika faser under sin väg genom fängelsesystemet. När fången har mycket att vinna på att disciplinera sej då är disciplinen som mest effektiv. Moroten är viktigare än piskan. Om fängelserna lyckats med den
interna kontrollen hur går det då med kontrollen av brottsligheten?
Enligt Michel Foucault, minskar inte fängelserna kriminaliteten. De framkallar till och med återfall. De skapar förbrytare genom att skapa en onaturlig, onyttig och farlig existens. Genom att utsätta fångarna för fysiskt tvång, maktmissbruk och godtycke framkallas en känsla av orättvisa. Fången blir oregerlig genom den disciplin denne utsätts för. Själva villkoren vid frigivandet är gjorda så att de framkallar återfall. Övervakningen och restriktionerna utmanar till brott. Fängelset drabbar även familjen på ett sådant sätt att brottsligheten går i arv. Barn blir övergivna. Familjer splittras. Fängelserna uppmuntrar tillkomsten av en förbrytarkultur, med sin egen solidaritet och hierarki. Fängelsets disciplin blir nödvändig för att brottsligheten ska disciplineras och bli effektiv. Men inte bara straffet utan själva maktutövandet alstrar dessutom förbrytelse. Spioner, angivare och provokatörer används för att kontrollera partier, föreningar och fackförbund. I fängelserna kan angivare rekryteras. Själv råkade jag ut för flera angivare i fängelset. Dessa avslöjades genom sina specifika frågor. De hade information om oss och frågade detaljerade frågor som tydde på bakgrundsinformation. Dessutom infiltrerades den fredsgrupp som utförde stödarbetet för vår plogbillsaktion 1984 av en brottsling som på så sätt skulle få lägre straff. Han avslöjade sej själv när han inte i eget tycke fick tillräckligt lågt straff. Att det är relativt lätt
att avslöja vissa angivare tyder på att själva vetskapen
om att dessa finns har en disciplinerande funktion. Detta fungerar både
på organiserad brottslighet och traditionella vänstersekter.
Hemlighetsmakeri och misstänksamhet skapar inga folkrörelser.
Om fängelserna inte minskar brottsligheten vad tjänar deras misslyckande till? Vilken nytta gör alla dessa misslyckanden? Fängelset är inte till för att avskaffa lagöverträdelserna utan snarare att skilja ut dem, fördela dem och begagna dem. Lagöverträdelserna inordnas i en allmän underkuvningstaktik. Straffsystemet administrerar i så fall laglösheten, anger toleransgränser, ger friheter, stramar åt och kanaliserar. Straffet sköter brottets ekonomi, förbrytelsernas balansräkning. Fängelserna förfelar alltså inte sina mål. Laglösheten markeras och blir nyttig och på sitt sätt foglig. Man kan säga att kriminaliteten vinner en seger över laglösheten. Fängelserna lyckas avpolitisera laglösheten. Förbrytelserna specificeras och marginaliseras politiskt. Kriminaliteten är avväpnad. Fängelsernas succé är faktiskt så stor att de slått ut nästan alla andra former av juridiska straff. Fängelserna gör det möjligt för sociologer, psykologer och statistiker att observera och utnyttja laglösheten. Utan fängelserna skulle denna massiva övervakning och kunskapssamlande vara omöjligt. Men inte bara vetenskapen utnyttjar fängelserna. Massmedierna kan genom de följetongar som skapas, frossa i blod. Vi får våra syndabockar och kan gotta oss i indignation. Även fångar själva stöder fängelsesystemet. Focault citerar fångar som under fängelsesystemets barndom med sina straffkolonier lovordade fängelserna. - Vi skulle föredra att bli slagna men cellen är bättre för oss. Hur har man burit sej åt för att få folk att acceptera makten att straffa? Och hur kunde man få de bestraffade att acceptera sin lott? Focault funderar på om det är fängelsets kontinuitet in i vår vardag som gjort att vi accepterat det. Fängelserna fungerar på alla nivåer av olydnad. Vid minsta förseelse kan hotet om fängelse dyka upp. - Du kommer att sluta i fängelse! Och vid de allra mest slutna anstalterna noteras den allra minsta avvikelse. - Jaha! Ej bäddat enligt reglementet! Både fängelserna och domstolarna breder ut sej i samhället. Lärar-domaren, läkar-domaren, socialarbetar-domaren låter det normalas norm råda. Kroppen, färdigheterna och prestationerna lyder under normerna. Den examinatoriska rättvisan är allestädes närvarande. Men fängelset kommer att minska
i betydelse när nyttan av en kontrollerad laglöshet upphör
och när tillväxten av antalet disciplinära organisationer
ökar.
Något Michel Foucault inte tar upp är hur disciplinen med alla sina tekniker lyckas göra sej självständig från traditionen och kulturen. Den lyckas också göra individens handlande självständig gentemot dennes personlighet. Detta är ett av disciplinens mest geniala drag. Den lyckas klippa beroendebanden till sammanhanget och övervinna den enskildes egenheter. Disciplinen är den mest generaliserande, allmängiltiga makttekniken. Den tycks bara begränsas av hur långt den själv har hunnit utvecklas och kvantiteten på de mänskliga verktyg den har tillgång till. Under tiden i fängelse funderade jag över hur vi alla nästan utan problem kunde kontrolleras in i minsta detalj. Legosoldater, spioner, maffia, marxister, anarkister, pacifister, ja nästan alla fångar jag mötte inklusive jag själv, lydde intill absurdum. Men disciplinen upphörde att fungera det ögonblick vi lämnade murarna bakom oss. Detta fenomen tycks Michel Foucault helt gå förbi. Hans metod koncentreras för mycket på att studera maktens maskineri. Till skillnad från andra former av makt kan nämligen disciplinen sluta att verka i det ögonblick dess finmekaniska kugghjul upphör att rotera. När jag kliver ut ur klassrummet eller fabrikslokalen stiger jag också ögonblickligen ut ur disciplinens makt. Om detta även gäller den disciplin som tränger in i oss via den kulturella kroppsliga dressyren med sin etikett, anständighet och hygien är väl inte lika troligt. I och för sej kunde man hävda att dessa fostrande mekanismer ständigt verkar på oss och att det är svårt att hitta situationer när de upphör att verka. När vi byter kultur kan vi ganska snabbt lära oss nya etiketter. Men själv skulle jag snarare dela upp disciplinen i två avancerade former. Den ena formar mer allmängiltigt våra reflexer och rörelser för respektive situation; affären, festen, mötet, grälet avskedet, privatlivet, tänkandet. Den andra formen är mer exakt. Den gör människan till en tillfällig krigs-, kunskaps- eller produktionsmaskin. Men den upphör smidigt att verka när man träder utanför dess sfär. Förmodligen är det den sistnämndas direkta verkan genom rummets och tidens uppdelning i små enkla enheter som gör den så effektiv men samtidigt ständigt beroende av disciplinära impulser. Den första mer fostrande disciplinen är snarare situationsbunden än kopplad till rummet och tiden. Situationen definerar vilken uppsättning av beteenden som ska användas. Genom improvisation och personlighet så ses denna etiketts- och uppförande disciplin som naturlig. Man är sej själv. När disciplinen är för uppenbar uppfattas man som konstlad, tillgjord pedantisk, fåfäng, eller också har man bacillskräck. Den franske mentalitets- och attitydhistorikern
Philippe Ariès som dog 1984, faktiskt samma år som Michel
Foucault, har skrivit flera verk som tar upp etikettens historia. Det skulle
vara intressant att mer systematiskt, gå igenom dessa utifrån
ett disciplinperspektiv. Michel Foucault tappar bort vissa grundläggande
skillnader i disciplinernas olika tekniker genom att klumpa ihop dem.
När Michel Foucault härlett disciplinen ur lagens praktik tycks han tappa bort den dömande makten. Om disciplin är en uppsättning tekniker man tillfälligt går in i för att skapa och producera, vad är då den förbjudande makten idag? Vad är det som sätter gränser och hinder? Vem utför de polisiära funktionerna? För att få ett första svar har jag gått igenom diskussioner i ett halvt dussin motståndsgrupper. Dessa är helt enkelt valda utifrån att jag känner till dem, så de är inte repressentativa på något sätt. Varje aktionsgrupp har menat att lagbrott i form av civil olydnad är användbart för politiska mål. Det som eventuellt hindrar deltagarna att genomföra sina aktioner är bland annat de personliga konsekvenserna. Dessa har bearbetats i varje grupp genom långa samtal. I USA är de långa fängelsestraffen centralt i dessa diskussioner. I Sverige upptäckte ett par grupper tidigt att skadeståndet var ett mycket större problem. Även ängslan över vad som kan hända med arbetet kommer upp. Vid många tillfällen är familjen ett stöd som gör det möjligt att göra motstånd. Men inte alltför sällan uttrycker deltagare att deras familjer hindrar dem från att delta. Detta kan ske uttryckligen genom att den respektive, barnen, föräldrarna eller något syskon säger ifrån eller uttrycker sitt ogillande. Inför en aktion ringde en aktivists make FBI för att be dem hindra aktionen. Det var dock en udda händelse. När någon vill stoppa en familjemedlem räcker det förmodligen i vanliga fall med ett veto. Detta veto kan också komma efter en första aktion. Någon i familjen ber om ett löfte att detta ska förbli den enda aktionen. Ofta finns ett starkt stöd för den första aktionen från familjen. Men nya planer möter tidigt starkt motstånd. Hur dessa konflikter hanteras är svårt att säga. En person krävde att älskaren inte skulle riskera fängelse annars var det slut. Jag känner också till en skilsmässa efter ett två år långt fängelsestraff. Vanligast är nog att familjemedlemmarna kommer fram till kompromisser. Förutom löftet om den enda aktionen har flera aktivister satts i karantän av familjen. De kräver att man gör ett uppehåll. Denna paus sträcks ofta ut och blir permanent. Lika vanligt som öppna konflikter är det dock att rädslan för att inte vara en god mor eller far eller sambo eller vad det nu kan vara, hindrar aktivister från att delta. Dessa krav behöver inte vara uttalade inom familjen. Vid ett tillfälle blev en kvinna till och med arg på sin man när hon hörde att han skyllde sin ovilja att göra aktion på familjen. De nya kraven sedan sjuttiotalet på att vara en superfamilj, superfar eller supermaka tycks vara speciellt starka inom den så kallade ickevåldsrörelsen. Familjen ska alltid komma i första hand. Föräldrarnas misstag får inte upprepas på de egna barnen. Lösningen för den gode hustrun kan bli att hon bara deltar i aktioner utan personliga risker, vilket kan vara civil olydnad som leder till böter eller kortare fängelsestraff. Även vänner och arbetskamrater kan upplevas som hinder för att göra civil olydnad. Vid flera tillfällen har aktivister visat sej vara mer oroliga för arbetskamraternas reaktioner än chefens. Dessa kan ju eventuellt få mer att göra i samband med aktioner och straff. Kanske flyttas de polisiära funktionerna i samhället alltmer från de offentliga kontrollinstanserna till den enskilde, familjen och den nära vänkretsen. Det avgörande straffet om man överträder det förbjudna kommer från en själv eller någon som står en nära. Det är snarare farhågan att något ska hända än själva konsekvenserna som är problemet. Själva risktagandet straffas. Man ska inte utsätta andra för obehag eller risker. När juridiska konsekvenser uppstår så ökar självförtroendet och även stödet från familjen kraftigt. Flera har vittnat om att de som varit mycket negativa före aktionen helt har vänt om och givit sitt fulla stöd efter. Undantag skulle eventuellt vara en del av de jag undersökt som drabbats av fleråriga straff i USA. I några sådana fall har fängelsetiden blivit ett reellt problem i sej. I ett fall i Sverige skulle en kvinnas släkting kunna ha drabbats av aktionen eftersom denne kände flera som arbetade vapenfabriken där en aktion skulle utföras. Kvinnan bestämde sej för att inte delta i aktionen. I ett annat fall hade en man en släkting inne på ett vapenföretag som skulle drabbas av en aktion. Han funderade mycket på vad han skulle göra. Till slut bestämde han sej för att göra aktionen och ordentligt förklara skälen till aktionen för släktingen. Plikten är en mekanism som sätter gränser för motstånd. Plikterna hierarkiseras så att familjen kommer först, sen arbetet eller skolan. Först efter dessa kan kamp mot krig, förtryck eller svält eventuellt få komma. Att inte ha denna rangordning skulle vara onormalt. Och det onormala straffas. Men vem bryr sej egentligen om att någon avviker? Jo, det gör den potentielle avvikaren själv och dennes familj. Inte vill man ha en mor som suttit i fängelse! Och inte vill man utsätta sina barn för något sådant! Men brott mot plikten behöver inte leda till straff från någon annan. Pliktkänslan skapar själv sitt eget straff. Aktivister som riskerar att missa en tenta, ett arbetspass eller ett släktkalas uppfattar inte att de gör ett val när de väljer bort motståndet. Det är så självklart att man ska utföra sin samhälleliga plikt att inget annat kan komma på fråga. Och den samhälleliga plikten är inte att förändra samhället utan att utföra sitt jobb eller delta i examinationer. Jo, det finns giltiga skäl att vara borta från arbetet. Om man är sjuk tar man sjukledigt. Om man ska ut och resa tar man semester. Om man ska studera tar man tjänsteledigt. Men dessa ledigheter är redan reglerade och färdigdefinierade. De ska helst inte användas för motstånd... Familjen och den enskilde själv får en straffande funktion samt en polisiär funktion. Den polisiära funktionen handlar både om ömsesidig kontroll och att se till att den juridiska lagen upprätthålles. Den blir alltså ett verktyg för självstraffandet eller det ömsesidiga straffandet, samtidigt som den ser till att de samhälleliga reglerna följs. Dagens poliser blir alltmer familjen och du själv. Men lagen är inte tillräckligt specifik. Fler regler och förordningar behövs och dessa skapas inom familjen. Ju fler grupper, organisationer och institutioner som kontrollerar ju mindre behövs fängelserna.
|
