felefonterror

bröd inte bomber / fängelsebrev / stellan / felefonterror

När jag först i början av fängelsetiden kom till D-blocket sa vakterna blankt nej. På C-blocket som jag kom till efter två veckor så var det en vakt som tack vare fängelseprästens påtryckning gav mig möjlighet att ringa Lillemor en gång från expeditionen. Jag fick prata på svenska medan vakten satt närvarande i rummet trots att han inte förstod ett ord. Sedan fick jag prova en gång till en annan dag för att ringa till min mamma. Mamma var inte hemma när vi ringde och någon mer gång blev det inte för jag flyttades sedan till B-blocket där jag var för resten av tiden. På B-blocket sa den ansvarige vakten efter konsultation med de andra att jag bara kunde ringa om jag talade engelska, trots att jag förklarade att min mamma inte kände sig säker nog på engelska och att jag inte ville tvingas tala engelska. Vakten sa att det var nödvändigt eftersom jag kunde tänkas prata om alla möjliga olagliga saker som droger eller flyktplaner…Det enda alternativet enligt honom var att jag betalade en tolk som måste vara närvarande under samtalet - vilket skulle betyda att jag skulle få betala flera hundra kronor för att kunna tala med min mamma några minuter. Dessutom skulle jag vara tvungen att betala även om mamma inte var hemma…När jag invände att det gick bra att tala svenska på C-blocket så blev han irriterad och sa att det inte har med saken att göra eftersom jag nu befann mig på B!

Jag övervägde om jag skulle överklaga beslutet eller inte men bestämde mig för att låta det vara eftersom vi hade flera andra saker att kämpa om ändå (som att ordna med tillgång till dator och att vi kunde träffas i gruppen för att förbereda rättegången) och varje klagomål riskerar att reta upp vakterna. Bedrövad återvände jag till min cell och återigen försökte jag övertyga mig själv om att det inte lönar sig att bli uppretad och irriterad. När man är i ett fängelse så skall man inte räkna med att något fungerar som det borde göra, oavsett vilka "rättigheter" man sägs ha i teorin. För övrigt så hade stödgruppen redan börjat organisera så att vi skulle kunna ringa via ett engelskt telefonnummer som kopplar vidare till Sverige. Det var också en sak vi tidigt förstod i fängelse - om man vill att något skall hända så måste man försöka flera parallella vägar samtidigt och hoppas på att någon av dem kommer att fungera till sist.

Efter ytterligare några veckor fick jag äntligen tala med en av fängelsecheferna i ett annat ärende. Jag passade på att tala med honom om telfonerande också. Han väldigt vänlig, ursäktade för problemen med fängelset och sa bestämt att jag har rätt att tala svenska utan en tolk och att det vakten sagt var en lögn! Han lovade att jag skulle få ringa tio minuter per vecka till min familj via kontoret för Probation och att han skulle ordna det åt mig. När inget hände på två veckor så ansökte jag om att få tala med en Probation Officer som sa att han inte hört något om detta och skulle kolla upp det. Ett par dagar senare fick jag veta att "fängelsechefen bestämt att jag inte fick ringa eftersom jag hade regelbunda besök"! När jag förklarade att jag ville ringa min familj och inte de engelska personer som besökte mig så fick jag bara veta att så var reglerna - har man besök så får man inte ringa från kontoret. Okej, det var bara att svälja den ologiska-logiken och stå ut.

När jag efter ytterligare någon vecka provade igen med den vikarierande Senior Officern på B-blocket som blivit allt mer positiv till mig, Mr Livsey, så sa han att det inte var några problem. Jag skulle få tala med min familj via vaktexpeditionen men den här gången var regeln att de skulle ringa från Sverige. Jag skulle inte ringa upp dem. Och de skulle ringa en gång i veckan, tidigt på morgonen och högst tio minuter. Jag såg till att familjen fick reda på detta och gjorde misstaget att börja se fram emot ett långt samtal. Problemet var bara att Mr Livsey sen inte arbetade på B-blocket på två veckor. Så när jag meddelade att min familj skulle ringa på julaftons morgon till expeditionen så som det var bestämt, var det den vanliga Senior Officern som var i tjänst, Mr Breen. Av någon anledning så var han den enda vakt som tydligt visade att han avskydde mig. Kanske berodde det på att han tidigt fick protestbrev från fredsaktivister som klagade på hur jag blev behandlad? Kanske berodde det på att han hade någon släkting som arbetade med Trident? Vad vet jag. Han gav mig i alla fall sin vanliga sura blick och fräste: "Your telephones are over there" och pekade på automaterna. "As long as I work here you will not phone from anywhere else. No chance. Forget it!". När jag bad om en motivering så sa han bara att det inte fanns någon motivering och att jag skulle nöja mig med det. Vid det här laget stod fängelselogiken mig upp i halsen så jag hade lust att kräkas.

Som tur var hade vår stödgrupp vid det här laget ordnat så att vi kunde ringa Sverige via ett engelskt nummer. Så jag gick alltså lydigt till automaterna till Mr Breen´s skadeglädje men kunde ändå ringa Sverige för lokalsamtalskostnad! Som tur var visste han inte om det, vilket gav mig en extra tillfredsställelse. Så trots liberala regler om rätten för utlänningars kontakt med sin familj så visade det sig vara enklast att ordna det bakvägen. På tre månader hade jag bara bollats fram och tillbaka mellan olika vakter och fått ringa ett samtal.