Ligger på min våningssäng i cellen, Rock FM skvalar, vi är inlåsta för kvällen och fångar ropar och skrattar genom cellgallren i den oändliga strömmen av kommunikation som pågår mellan de isolerade.

Jag har precis hämtat mig från chocken. Fick brevet för ett par timmar sedan, efter att vi varit i domstolen, efter att vi åter häktats eftersom pacifister som vi tydligen är farliga för samhället. Under ett par dagar har jag plågats av det skrämmande i att vara fredsfånge i ett land som för andra gången under min fängelsetid startat ett krig – denna gång i Serbien, förra gången i Irak.

Åter kommer människor att mördas i syfte att tvinga en nation att sluta mörda… Åter kommer engelska soldater att få lön och medaljer för sitt mördande i regeringens tjänst.

Att en imperialistisk nation som England – vilken förr dominerade världen ekonomiskt i sin massiva kolonialism och nu hotar alla med sina mängder av terroristvapen, sina Trident ubåtar som var och en kan mörda flera hundra miljoner människor – försöker lära andra nationer att respektera mänskliga rättigheter, chockar mig inte. Det som chockar mig är att detta skenheliga mördande sker samtidigt som jag får ett brev av en engelsk mördare, en som jag känner. Mike och jag har kommit varandra ganska nära under de veckor vi delade cell och jag var den enda han talade med. Han slog ihjäl sin bästa vän i ett fylleslagsmål och mår numera fruktansvärt dåligt av sin skam och skuld. Mike berättade i brevet att han numera äntligen kan tala om det med en människa som bryr sig, systern till hans vän. Mike beskriver den nåd han inte anser sig förtjäna men som han möter genom hennes stöd trots vad han har gjort.

Min lycka över att bevittna verklig försoning förbyts i ren och skär chock och vrede när han berättar om vilken dom den engelska domstolen gav honom – livstids fängelse – livstid!