feb-mars

bröd inte bomber / fängelsebrev / stellan / feb-mars

Nu har vi varit ute mot borgen i två månader. Det var en total överraskning när vi släpptes den 21:e januari. Trots att vi förklarade för domaren att vi inte accepterade några villkor för ett frisläppande eftersom vi anser att vi inte har begått något brott och att vi tänkte göra nya aktioner om vi släpptes - så tyckte han och åklagaren att vi skulle släppas ut!! Efter att självklart räknat med att vara kvar i häkte så ändrades allt i vår tillvaro på en timmes tid. Jag fattade ingenting innan jag började dricka min första Guinnes på baren närmast domstolen och tillsammans med våra vänner och stödpersoner firade att vi var fria. Telefonen ringde i ett med journalister och vänner som ville veta hur vi kände…Frisläppandet var en halv seger, det var klart men känslorna var trots allt mycket blandade. Vi kände alla en märklig saknad efter de människor vi kommit att lära känna i fängelset, både vakter och fångar. En knepig känsla av att svika dem uppstod.

Det var fantastiskt att komma ut ur fängelset men samtidigt väldigt förvirrande! Plötsligt kunde jag ta varma bad, bestämma min egen mat (pizza, kinamat, ostsallader med olivolja, vin, whiskey, pizza, pizza och så ostsallad med vin igen…), prata med Lillemor i telefon hur länge jag ville (och hade råd!), träffa Ann-Bitt och Annika hur mycket jag ville osv osv! Det var otroligt att kunna tillbringa några dagar i ett lyxigt hus på landet med Lillemor, sex månader efter jag såg henne senast! Det var härligt att vara fri men samtidigt frustrerande eftersom jag inte kunde åka till Sverige och träffa vänner och familj. Tillvaron i frihet var en tydlig mellanexistens - fastlåst i England men fri att göra vad vi ville.

Under dessa två månader har vi haft otal möten kring nya aktioner, rättegångsplanering och stödarbete. Vi har varit i London flera gånger och träffat vår advokat Gareth och undersökt storstadens nöjesliv. Ann-Britt har hela tiden försökt organisera en kväll med dans och musik med det dröjde en och halv månad - och då blev det ett band som spelade ironiska versioner av 70-tals discolåtar klädda i en meter stora affro-peruker! Men jag och Ann-Britt drogs med i nostalgin och svängde våra lurviga. Förutom att ha semesterperioder från allt organiserande och politiskt arbete har vi haft flera föredrag (i Manchester, Preston, Liverpool och Lancaster) och en plogbillsreträtt med ett tiotal intresserade aktivister. Att träffa och diskutera med våra stödpersoner har verkligen varit viktigt och stärkande för oss och för dem.

Vi har välkomnats i kollektivet i Liverpool - Catholic Worker - och delat vår vardag med östtimoresiska flyktingar. När Germano berättade på knagglig engelska hur han torterades i de indonesiska fängelserna så kände jag mig verkligen som en lyxaktivist. Men vi människor är olika och vi orkar med olika saker. Jag vet att jag orkar med ett par års fängelse bara jag även i fortsättningen får det fantastiska stöd från Sverige och England som jag har fått hitills. Men jag vet att jag inte vågar riskera att göra ickevåldsmotstånd i ett land där tortyr förekommer…

Vårt kollektiv har fungerat dåligt eftersom det är få permanenta som bor här och kollektivföreningen som inkluderar de som bor i närområdet har delats i två delar av en allvarlig konflikt. Det är tragiskt att motståndskollektiv med människor som praktiserar ickevåldslig konfliktlösning i internationella frågor är så dåliga på att hantera sina egna konflikter. Men trots svårigheterna så verkar det som att vårt stödarbete kommer att fungera även i framtiden. Jag tycker mig kunna se två destruktiva konfliktmönster i den existerande konflikten - konfliktundvikande manipulation och konflikuppsökande aggression. Jag skulle tro, även utifrån min egen erfarenhet av ickevåldsrörelsen och kollektiv, att det är en ganska vanlig destruktiv dynamik. Naturligtvis varken kan vi eller skall vi leva utan konflikter men som det ser ut idag inom många alternativa rörelser, så skulle jag våga påstå att det är just de interna destruktiva sociala relationsmönstren som gör att människor lämnar. Varför lämnar så många människor freds- och solidaritetsrörelser efter ett par år? Det är en mycket mer avgörande fråga för social förändring än frågan om hur vi skall finna nya intresserade aktivister. Om de vi når och som inspireraras av det vi gör inte vill stanna kvar så är en genuin och massiv folkrörelse omöjlig.

Jag har börjat oroa mig mer nu än förrut kring straffet. Att vi bokstavligen sparkades ut ur fängelset har fått mig att tro att vi kunde få ett lägre straff än vad jag tidigare trott och förberett mig på. Det känns farligt att plötsligt kunna hoppas på bara ett års fängelse. Rädslan för att bli besviken uppstår. Jag börjar redan bli utmattad av att ha ägnat sju månader åt detta intensiva avrustningsarbete. Jag vet att jag måste fortsätta och jag vet att jag inte kan leva annorlunda. Motståndet är en del av mitt liv. Men det skulle trots allt vara skönt att snart kunna åka hem igen! Trots allt försöker jag fortfarande vara inställd på tre-fyra års fängelsestraff. Frikännandet känns väldigt avlägset, en utopi som är vår förhoppning men som vi vet är orealistisk.

Att göra en ny aktion känns som ett riktigt steg framåt. Denna gång är vi inte bara tre i Barrow utan ett tjugotal personer - avrustningen fortsätter och vi skall inbjuda arbetarna att ta sitt ansvar och förhindra brott mot mänskligheten. Den lilla plogbillsrörelsen kan inte göra mycket utan stöd från fackföreningar, kyrkor och andra folkrörelser. Kampen är lång och seg men jag kan inte se något alternativ. Jag måste fortsätta. Jag vill inte leva utan hopp om en förändring. De fattiga kräver av oss att vi tar vårt ansvar. Som Dan Berrigan, en av grundarna av plogbillsrörelsen, sa: "Vårt brott heter ansvar".

Nä, nu skall jag ta ett glas Whiskey och njuta av de få dagarna i frihet. Ansvarstagandet får vänta ett par dagar till.

Stellan Vinthagen, Preston, England.