fängelsebyråkratins elände

bröd inte bomber / fängelsebrev / stellan / fängelsebyråkratins elände

Julen 1998 var ett elände. Jag fick levergryta på julafton och kände mig väldigt ensam trots alla omtänksamma människor som skickade romaner och brev till mig. Som tur var fick jag besök av Des på julafton, vilket lyste upp min dag. Men det var svårt att känna någon julglädje med fyra franskbröd, pulverkaffe, jos och en chokladkaka. Jag var ensam i min cell, hade inte ens gemenskapen med en annan brottsling i cellen. Samtidigt var jag medveten om precis hur det var där familjen var samlad för att fira jul. Jag kände mig så nära att jag visste precis vad de gjorde, samtidigt som jag var så långt borta att jag bara kände mig tom.

På juldagen som är den Stora Dagen i England - de firar inte julafton de ociviliserade vildarna - blev jag sjuk i den värsta influensa jag någonsin haft…Jag rekomenderar inte en sjukdomsperiod i fängelse. Första dagen levde jag i den naiva förhoppningen om att jag snabbt skulle bli frisk igen. Var nedbäddad hela dagen och sov mest. Ingen pysslade om mig, gav mig serietidningar och glass och frågade om jag ville titta på TV. De enda som tittade in var vakter som muttrade och stängde dörren när de fattade att jag inte ville komma ut och promenera på rastgården. När jag var riktigt dålig framåt eftermiddagen frågade jag en vakt som brukade vara korthuggen men vänlig mot mig om en tablett mot febern. När han sa nej så sa jag att det inte gjorde något eftersom jag trodde att det skulle gå över så småningom. Då räckte han plötsligt utan ett ord fram två tabletter till mig och betedde sig som om han gav mig illegala droger. Jag tittade undrande på honom och tackade.

Framåt sextiden insåg jag att febern och huvudvärken bara blev värre och värre och att jag skulle behöva något febernedsättande för att kunna klara mig genom natten. Jag bad vakten som kom med varmt vatten om att få några tabletter. Efter första försöket under dagen att be om medicin så var jag misstänksam och beredd på att det skulle bli svårt att få något. Jag hade valt att vänta tills de kom med vattnet eftersom det då fanns en fånge med som blev vittne till min begäran. Jag bad också om vaktens namn så att han förstod att jag skulle rapportera honom om han glömde bort ärendet så som de ofta gör så snart celldörren har stängts. Han lovade kolla upp frågan. Efter ett tag kom fången som delat ut varmvattnet tillbaka och smög in ett kuvert med två tabletter. Jag tackade och funderade över min situation, samtidigt som huvudvärken sprängde och febern gjorde mig förvirrad.

En halvtimme senare kom en ny vakt, en vakt jag kände som meddelade att läkaren inte ville ge mig några tabletter. Jag skulle få vänta till nästa dag sa han. När jag fick höra det så bestämde jag mig snabbt för att ta striden med systemet. Det kändes fel att jag hela tiden fick tabletter i smyg av vakter och fångar när jag ansåg att jag hade rätt att få dem. Jag bestämde mig för att testa hur mycket mina rättigheter var värda. Jag visste från min flitiga läsning av regelboken för fängelser att jag hade rätt till "samma medicinska behandling som utanför fängelset".

"Ring om du blir sämre under natten", sa han och drog sig tillbaka för att stänga dörren. Han log vänligt mot mig. Jag visste att han var vänligt inställd till mig och inte skulle slänga igen celldörren mitt i en mening så som en del andra vakter gjorde. Men han var på väg hem och tänkte inte småprata med mig.

"Jag har redan blivit sämre. Det var därför jag bad om tabletter nu", sa jag och bad återigen om att få tabletter i alla fall.

"Men varför har du inte bett om medicin tidigare idag", sa vakten och tittade kritiskt på mig.

"Jag trodde jag skulle bli bättre under dagen men jag har bara blivit sämre".

Jag insåg att här gällde det att kämpa hårt om man ville få någon hjälp, så jag tog tag i alla argument jag kunde hitta och konfronterade honom utan förbehåll men försökte att vara artig hela tiden.

"Var i reglerna står det att man bara kan få medicin under kontorstid. Jag vill se den regeln nu, tack", sa jag och blängde.

Han undvek frågan och sa att han tyvärr inte kunde göra något åt det utan läkaren ansåg att influensan inte var tillräckligt allvarlig för att han skulle behöva träffa mig.

"Jag är inte intresserad av att träffa läkaren. Jag vill bara ha min medicin", upprepade jag med allt mer uppenbar irritation.

"Men läkaren kan inte ge ut medicin utan att ha ett sjukbesök," sa vakten utan att kommentera den tydliga Moment-22-logiken i situationen. Nu verkade han återigen på väg ut ur cellen, angelägen om att komma hem efter en lång dags arbete. Här gällde det att ta i om jag skulle få några resultat.

"Kan du vara vänlig och kalla hit ett vittne och upprepa det du sagt så att jag kan fylla i en anmälan. Jag tänker gå vidare med detta till fängelsechefen och domstolen. Jag har inget mot dig personligen men jag tänker se till att fängelset får problem av denna misshandel", sa jag så lugnt jag kunde.

Han blinkade till nervöst och log.

"Är det inte lite överdrivet", försökte han.

"Jag har varit respektfull mot alla vakter under de månader jag har varit här och har inte klagat trots att det funnits anledning många gånger, det vet du, eller hur? Nu är det så att jag vägrar ligga sjuk i feber och huvudvärk och vara vaken hela natten bara för att läkaren inte orkar träffa mig. Varför skall man inte bli behandlad som en människa bara för att man sitter i ett fängelse. Är vi bara ett nummer i systemet för er eller är vi människor?" Jag började bli riktigt upprörd och han log generat, tittade på sina skor. Hans alkoholskadade röda ansikte hade blivit ännu rödare.

"Jag är ledsen men jag kan inte göra något åt det. Jag har inte rätt att ge ut medicin, det finns många fångar som ber om medicin fastän de inte är sjuka. De missbrukar hälsovården. Det förstår du säkert", sa vakten.

"Jag har aldrig tidigare bett om medicin. Du har sett att jag varit sjuk hela dagen och en av dina kollegor gav mig två tabletter tidigare idag så det måste vara möjligt. Om du tror att jag inte är sjuk så är det ju bara att kontrollera. Du vet att jag inte använder tabletterna för att få någon kick av dem, jag använder inte droger. Om du inte tror mig så får ni gärna testa mig."

"Jag tror dig men jag kan tyvärr inte göra något", sa han uppgivet och trött på hela diskussionen.

"Okej, jag vill tala med min advokat. Nu. Det har jag rätt till. Ta mig till telefonen.", sa jag och reste mig upp.

"Nej, det går inte. Det är för sent på dagen. Det får du göra i morgon", sa han avfärdande men med oro i blicken igen. Sen sa han "Låt mig gå ned till expeditionen och tala med läkaren igen."

Han försvann och jag kände mig så uppeldad att jag kokade av feberyra och vrede. Konstigt nog kände jag inte av någon huvudvärk längre.

Han återvände efter ytterligare en halvtimme med två tabletter i handen. Flåsande sa han att han hade varit nere hos läkaren och hämtat tabletterna själv eftersom läkaren fortfarande vägrade hjälpa till.

"Jag önskar att han kunde framföra sina besked själv istället för att låta mig ta eländet", sa han med irritationen uppenbar. Han gav mig snabbt tabletterna och stängde cellen. Förvånad fann jag mig stående med två tabletter i handen, återigen givet av någon som agerat utifrån vänlighet snarare än de officiella reglerna. Stackaren skulle antagligen ha slutat sin arbetsdag för länge sedan.