december
bröd inte bomber
/ fängelsebrev / stellan / december
I fängelset och domstolarna ställer ingen, varken fångar eller vakter, de stora frågorna om förlåtelse, försoning eller gemenskapens helande. Det opersonliga systemet hanterar alla som om det vore självklart att brott vore kopplat till straff och inget annat. Den mördare jag delade cell med i början av mitt straff våndades varje dag av skuldkänslor efter att ha dödat sin bästa vän i ett fylleslagsmål. Men ingen erbjöd sig att tala med honom om hans känslor. Polisen ville bara veta fakta. Advokaten var bara intresserad det juridiska försvaret och minskandet av straffets storlek. Domaren ville bara veta om han ansåg sig skyldig eller inte till brottet. Vakterna var inte intresserade av att tala med honom överhuvudtaget. De ville bara vara säkra på att han inte försökte rymma. Hans familj hörde inte av sig eftersom de inte var intresserade överhuvudtaget, vilket var en del av hans problem, en del av varför han hade levt på gatorna som hemlös alkoholist så många år. Då han tyckte illa om kyrkan ville han själv inte prata med prästen. Så det blev han och jag som talade om livet, döden och meningen med det hela. Jag kände mig så otillräcklig, mina ord blev klyschor och jag mådde ännu sämre av att han inte fick brev och jag fick mer brev än jag kunde besvara.
Jag har alltid varit inspirerad av framförallt Jesus och Gandhi men aldrig klarat av att betrakta mig som kristen. Under många år var jag en sökare men har för länge sedan slutat söka efter Gud. Trots det har jag stor behållning av att ibland vara i kyrkan och låta mig fyllas av tystnaden och stillheten. Några få gånger har jag även deltagit i gudstjänster, speciellt när det varit korta predikningar och mycket sång. Speciellt de meditativa Taize-gudstjänsterna har tilltalat mig.
I fängelset i Preston går många fångar till gudstjänsten bara för att få träffa fångar från hela fängelset. Normalt träffar man annars bara de som är på samma block. Det är också ett tillfälle när man kommer ut ur cellen, vilket är något alla tycker är värdefullt. Jag har gått till gudstjänst ett par söndagar under min fängelsetid.
Den första gången var verkligen fascinerande. Det var en stark upplevelse att se en kyrka med galler för kyrkfönstren med Jesus hängande från korset. Jesus dom och dödsstraff för olydnad mot det romerska imperiet fick en ny och nära betydelse i denna omgivning. Det engelska imperiets vakter stod längs med väggarna. Medan flera fångar mumlande försökte tala med varandra om annat predikade prästen. När prästen predikade om att Jesus skulle trösta och befria de fängslade så log vi gemensamt och jag undrade hur länge det skulle dröja - ytterligare 2000 år kanske? Jag njöt av att få sjunga, oavsett vad det var vi sjöng. Det var en så skön kontrast till det övriga livet i fängelse.
Det var en fantastisk scen som utspelades framför mig. Medan vi sjöng kunde de som ville, gå fram till prästen och viskande berätta om ens svårigheter och få prästens välsignelse. Flera fångar ställde sig i kö. Jag blev stum av förvåning när jag såg en av de tuffaste killarna i fängelset gå fram med böjt huvud och framföra sina bördor. Sedan framförde vi gemensamma förböner för fångar som var sjuka, släktingar som våndades, någon som hade dött, ett barn som fötts, miljökatastrofens flyktingar i Honduras och de svältande i världen. Vi var alla förenade i lidandet och påfrestningarna. När det sedan var dax för nattvarden var jag en av de som stannade kvar bland bänkarna och tittade på.
I en halvcirkel stod en salig blandning av brottslingar, väntande på att få delta i Jesus sista måltid med lärjungarna. Stora muskelberg med tatueringar över armar, händer och nackar. Små tunna pojkar med tunt stripigt hår och osäkra blickar. Alkoholister med hängmagar, märkta av åren i rännstenen, med stora glipor i tandraden. Narkomaner med vattniga, flackande ögon och tärda kroppar. Alla dessa hårda män och skrämda pojkar stod i halvcirkel, väntande på Guds nåd och gemenskap, framför Jesus på korset och kyrkans fängelsegaller.
På något sätt kändes det som den starkaste och mest berättigade gudstjänst jag varit på. Jag kände mig plötsligt berörd av något heligt. Om det var Jesus eller Gud har jag ingen aning om. Troligen var det den sociala ritual som prästen skapat, en ritual som gav oss alla ett efterlängtat och ovanligt ögonblick av nåd, förlåtelse och gemenskap.
Stellan Vinthagen, Preston, England.
