november

bröd inte bomber / fängelsebrev / stellan / november

Jag hamnar fortfarande var och varannan dag i livgivande och intressanta diskussioner. Exempelvis hade vi en intensiv gruppdiskussion i fängelsets skola om kopplingen mellan de rika ländernas kärnvapenmakt och förtrycket av de fattiga, som blev ganska hetsig när vi försökte enas om vad eller vem som var ansvarig för svälten i Afrika. Eller en av vakterna som här om dagen var förbryllad över att jag som "hade ett värdefullt liv" med familj, studier och vänner (till skillnad mot "avskummet" som satt i fängelset med mig?!) kunder vara beredd att riskera eller "offra" det livet och sitta i fängelse. När jag drog paralleller med hans beredskap att riskera allt i försvar av sitt land om det blev krig, förstod han vad jag menade - men invände att "vad en liten ensam människa gör kommer inte att ändra något"! Till sist var vi dock ense om att tusentals gjorde likadant så skulle en verklig förändring vara möjlig och en människa måste ju bevara sitt hopp. Jag erkände dock villigt (mot att han lovade att inte avslöja det för domaren…) att jag hade mina gränser för vad jag vågade riskera - tankar på 5-10 års fängelse får mig bara att må illa…

Det är en lyx att ha ensamcell numera men trots att jag nu kan både arbeta och vila bättre så saknar jag alla djupa samtal med de andra fångarna under de senaste två månaderna. De människor ("avskummet" som vakten menade) som lever i det samhälle som kallas fängelse är verkligen formade och förstörda av sina liv som oftast sedan barndomen präglats av fattigdom, övergrepp, våld, droger och orättvisor. Hur sedan en medel- och överklass från sin privilegierade position kan kräva fler fängelser och hårdare tag ("zero-tolerans" är ett mycket populärt begrepp i England under den nya labourregeringen) är verkligen märkligt. Hur än mer av övergrepp och förnedring skulle kunna göra dessa människor till laglydiga, kompetenta, hyggliga och ärliga medborgare, lojala den stat som både förnekat och förtryckt dem - är en gåta värld att grubbla över i fängelsecellen! Även om jag menar att en människa alltid har personligt ansvar för sina handlingar (det finns gott om offer för sexuella övergrepp som aldrig blir pedofiler eller våldtäktsmän - även om ca 90% av de som blir det har varit offer en gång i tiden själva) - så tror jag aldrig vi kan göra något åt ondskan utan förståelse. Utan förståelse kommer vi bara att fortsätta den onda cirkeln av övergrepp och våld. Jag föreslår en "noll-tolerans" av orsakerna till anti-sociala och våldsamma brott! De som ändå begår brott måste givetvis hindras från det och offren måste skyddas - men det behöver inte innebära att vi skapar ett straffsystem som producerar fler offer.

För mig som kommer från ett kärleksfullt och privilegierat hem är det nyttigt att konfrontera mina ynkliga ursäkter för mina synder - med det liv människor har gått igenom. Det blir i varje fall svårare att bli fördömande och se människor som stereotyper när de är så väldigt olika varandra. Den "kriminelle våldsverkaren" som gjorts till något annat, något främmande - blir levande och individuell.

Det kan inte nog betonas hur fängelset - trots statens försök att förhindra det - är ett samhälle liksom samhället utanför. Det är inte en massa isolerade individer som rullar tummarna i sina celler. Här finns all den verksamhet som finns i det "normala samhället". Exempelvis har jag nu beställt ett Dali-inspirerat porträtt av min älskade Lillemor. Han som tecknar av mitt fotografi av henne är en av fängelsets två erkända konstnärer. Vi har även en pingisturnering på 3:e våningen av B-avdelningen, där jag numera "bor". När jag hade så mycket besök från Sverige var det sura miner från några fångar som tyckte jag smet undan från matcherna då de räknade med att krossa "the submarine man" som jag numera kallas (eller "Sweden"). Här förekommer även en omfattande byteshandel. Ett litet exempel är hur jag numera får extra franskbröd till kvällen genom att jag ger min tabloidtidning för veckan till en kille i köket. Sen är det ett par smarta killar på avdelningen som insett att den där svensken är en mjukis man kan "taxera" (som det heter här inne även om det inte nödvändigtvis är en beskyddar avgift som den man betalar till staten, försäkringsbolag eller maffian) bara man ser tillräckligt ynklig ut… Så av någon anledning så ser jag mig själv mot bättre vetande allt för ofta utdelande socker, kaffe eller mjölkpulver - som om jag vore en blöthjärtad överklassvälgörare på besök i ett u-land (men problemet är att det kanske är det jag är?).

Det värsta med fängelse är inte själva inlåsningen bakom murar - utan alla småsaker; att behöva gå med olidligt långa naglar vecka efter vecka, trots att du ber om den nagelsax som inte finns varje dag - för att till sist när du frågar en annan vakt vid rätt tillfälle - uppfyllas av en banal tacksamhet över en skitig nagelsax! Eller osäkerheten om man kommer få nytt toapapper till kvällen då papperet tagit slut? Eller att snöpligt nog ibland inte få gå till skolan eftersom man "inte finns på listan". Eller som härom dagen, då jag blev så glad över att bli förd till skolan en morgon då förseningen gjort mig orolig - att jag glömde ta med smutstvätten och därmed missade jag denna veckas enda klädbytestillfälle…

Men på olika små sätt försöker man bevara sin värdighet och frihet ändå. Jag bekämpar exempelvis även i fängelset min rädsla för straff när jag hela tiden tänjer gränserna för vad man får skriva i breven, bland annat genom att diskutera strategier för nya plogbillsaktioner med aktivister utanför murarna som planerar aktioner mot Trident under 1999. En fånge som sitter inne för stöld bevarar sin värdighet genom att envist vägra förklara sig skyldig - trots att bevisen är överväldigande. "De ska inte få den glädjen" säger han stolt väl medveten om att det antagligen innebär ytterligare sex månaders fängelse.

Ibland är det svårt att veta vad som är vad - förtryck eller motstånd. Jag har börjat stänga min celldörr själv numera trots att det kanske innebär att jag deltar aktivt i mitt eget förtryck. Det är ju meningen att inlåsningen ska vara ett straff (och det är det också) men för mig känns det som om jag berövar systemet sin straffande funktion genom att själv stänga dörren medan jag leende tackar för idag. Absurt eller hur? Men häromdagen blev jag överraskad och rörd över en vakts vardagliga kommentar "vi ses i morgon", som om vi var jämlikar och hörde ihop. Jag gick in till mig och han skulle gå hem till sig och båda såg vi fram emot att mötas i morgon; som om det inte var något konstigt med det, vilket det ju inte heller var, när man bara tänker efter.

Nu väntar min skräckroman på mig. Dax att sova. Hoppas ni har det bra, ni som är "fria" i det "normala" samhället. Hoppas ni liksom jag får stöd i er vardagliga kamp mot makten och rädslan. För kontrollmakten och straffrädslan finns både innanför och utanför murarna. Rädslan för att hamna i fängelse eller att bli straffad, blir den lydnad som är det verkliga fängelset. Det är bara i motståndet som vi är fria.

Kämpa på.
Vi ses i morgon!
Stellan