22 mars
bröd inte bomber
/ fängelsebrev / annika / 22 mars
Jag vaknar tidigt efter en natt med orolig sömn. Det är svårt att sova med ljuset tänt, och bädden, en madrass på golvet och en filt, är inte särskilt bekväm. Men jag känner mig glad, för gårdagen var en fin dag. Jag blir glad över den respekt som finns mellan oss och poliserna. Att vi kan mötas som människor, och uppskatta saker hos varandra även om vi har olika åsikter om vissa saker. Det var också fint att höra en av dem bejaka behovet av civil olydnad; "Vore det inte för suffragetterna så skulle väl kvinnor fortfarande inte ha rösträtt."
Den lilla luckan i cellen skjuts ned med ett gnissel.
— Mornin, Ladies. Do you want some tea?
Vi tar emot frigolitmuggarna med te. Sen kommer fat med korv och vita bönor i tomatsås, men vi förklarar att vi hellre bara tar toast, och snart sitter vi på våra madrasser och äter frukost. Det pirrar i magen, Vad kommer att hända idag?
Klockan 9.30. Dörren öppnas och en vakt vi känner väl igen står med handklovarna i högsta hugg.
— Hello. Are you here again?, säger han med ett leende.
Vi förs till bussen som står på stationens parkeringsplats och åker till rätten, en 3-minuters resa.
Efter någon timmes väntan är det vår tur att gå upp till rättssalen. Vi bekräftar vilka vi är och tillfrågas sedan om vi har något att säga. I tur och ordning berättar vi varför vi kommit till Barrow och hur vi ser på borgensvillkoren.
De tre "lekmannadomarna" ser allvarligt på mig medan jag pratar. Jag undrar vad de tänker.
När vi är klara lämnar domarna rummet för att konferera. Vi småpratar med de tre vakter som sitter med oss och ansvarar för att vi inte försöker rymma eller hittar på något annat som stör ordningen. De berättar om den plogbillsgrupp som var på förhandling i Barrow i februari efter sin avrustningsaktion.
— De hade ju en annan inställning till borgensvillkor, säger en av männen, men både dom och ni är väldigt ärliga.
Domarna, två män och en kvinna, kommer tillbaka. Vi reser oss upp.
— Miss Spalde, Miss Sternfeldt and Mr Vinthagen. Vi har beslutat häkta er i sju dagar, till den 29:e mars, då ni ska infinna er i Preston Crown Court för en förhandling om eventuell fortsatt häktning.
— You may now go with the officers.
Jaha, det var ju ungefär vad vi väntat oss. Efter någon timmes väntan avgår fängelsebussen. Vi hamnar för första gången i samma buss alla tre och försöker prata med varandra på väg till Preston, skrikande för att överrösta motorljuden. Det blir mest skämt. Stämningen är god.
I Preston säger Stellan hej då.
— Ha en bra vecka! Vi ses på måndag.
Jag och Ann-Britt har en timmes resa kvar.
Risley, här kommer vi!
Annika
