Vi befinner oss i en mellantillvaro. Mellan aktion och rättegång. Mellan två perioder av fängelseliv (troligen). Vi försöker skapa ett hem och ett liv här, trots det tillfälliga i vår situation. Det är påfrestande. Men vi är tillsammans, och har stöd både av varandra och av andra.

Det är fantastiskt att träffa de människor som skrivit till oss i fängelset och som stött oss på olika sätt. Både dem vi aldrig träffat förr, och dem vi träffat, som vi nu får en chans att lära känna bättre. Man får ständigt bekräftelse på att vi inte är ensamma, att vi är en del av en rörelse. Och det händer saker i denna rörelse! Nya kommer till, människor utmanas och inspireras. Nu i helgen har vi reflekterat över olika aspekter av motståndsarbetet tillsammans med ett 10-tal människor. Flera har anmält sitt intresse inför den 20:e mars, då vi planerar att åka upp till varvet i Barrow och fortsätta arbetet mot Trident, detta kärnvapenbärande monster.

Det är förstås skönt att vara på utsidan, att ha fått tillbaka kontrollen över sitt vardagsliv. Att kunna vara nära människor, umgås på ett naturligt sätt med andra. De första veckorna efter vi släpptes såg jag med nya ögon på den vardagliga, vänskapliga kontakten mellan människor. En hand på en axel, en kram, uppmuntrande ord. Små tecken på ömhet. Så fint det är när människor tar hand om varandra.

Men det kändes också, under de första veckorna, som om en del av mig var kvar i Risley. Flera gånger under dagen var jag där i tanken; Vad gör de nu? Hur mår hon? Jag undrar om hon är kvar? Jag hade en vag känsla av skuld. Varför är jag fri när alla de andra måste vara kvar där? Det kändes, och känns fortfarande, viktigt att inte glömma av att så många människor sitter i fängelse, många av dem år efter år. På något sätt vill jag bära dem och deras lidande med mig i livet, oavsett om jag återvänder till fängelse eller inte.