Det har varit en känslofull dag. En ny "droghärva" gjorde förmiddagen kaotisk, med beskyllningar, ilska, misstro, droghund och förflyttningar. Efter ett par timmar var fyra tjejer flyttade från avdelningen. Eftersom två andra tjejer skull till ett annat fängelse idag, och ytterligare två andra skulle hade avtjänat sina straff och skulle hem, så har vi nu åtta nya tjejer här. Det är lite tråkigt att det är en sådan omsättning på folk. Jag orkar inte längre aktivt lära mig vad alla heter. Om dom stannar mer än en vecka så brukar namnet ha fastnat då i alla fall.

Ann-Britt, Sue och jag försöker lugna ner oss genom att se en film. Vi ser sista halvan av "Speed", som vi började se igår kväll, men som vi fick avbryta p.g.a. oväntad inlåsning. (Väldigt vanligt. Det är svårt att njuta av saker fullt ut här eftersom man alltid är rädd för att bli avbruten.) Sue har det jobbigt. Det är hennes andra jul i Risley. Förra julen lovade hon sina döttrar att hon inte skulle vara borta någon mer jul. Nu säger hon: "det här är sista julen jag är borta", men det tror henne inte. Hon har varit häktad i över ett år. Får troligtvis sin dom i januari. Julen är en plåga för henne. Hon vill helst inte påminnas om den.

Efter lunchen finner jag dagens skörd i mitt rum: en hög med brev ligger på sängen. Blir väldigt glad över ett brev från en 19-årig tjej som jag aldrig har träffat. Hon har skickat mig några av sina dikter.

Vid 13.30 öppnas dörren och jag hör mitt namn ropas för "visits". Pappa ska komma en sista gång innan han åker hem till Sverige. Jag är orolig när jag går ner till besöksrummet, för igår fick vi av någon anledning träffas i den lilla kur där man inte kan röra varandra, det kallas för "closed visit". Men, tack och lov, idag får vi sitta i det vanliga besöksrummet, Vi får 1 timma och 20 minuter tillsammans, och skiljs åt efter en ordentlig kram.

Under kvällens julmässa sitter vi i en stor ring, och präst samt medhjälpare för sitt bästa för att skapa en stund av andakt. Men några tjejer är för spända för att klara av tystnaden, dom kan inte sluta att fnissa. Prästen blir irriterad, ber en av vakterna att ta ut ett par tjejer, och beklagar sig över oss när mässan är över. Ja, det är inte lätt. Kanske hade dom varit inlåsta större delen av dagen.

Så är kvällen här och jag har mitt eget lilla julfirande. Det är tyst i huset, endast då och då hörs bankningar i väggen från någon på isoleringen. Och i morgon börjar julen på riktigt - för vi är ju i England.