november
bröd inte bomber
/ fängelsebrev / annika / november
Det känns som en lång resa. Efter tre timmar på den hårda plastsitsen vet man inte hur man ska vända sig för att sitta bekvämt. Tack och lov finns det ett litet fönster att títta ut genom.
Så stannar vi äntligen vid rätten i Barrow. Dörren till min "låda" öppnas en decimeter, jag sträcker ut ena handen och blir med handbojor kopplad till vakten. Vi går ner till den lilla cellen under rättssalen. Ann-Britt och jag får dela cell. Det är skönt, för där finns inte mycket att pyssla med. En träbänk, en toalettstol och i övrigt kala väggar.
Vi pratar om förhandlingen. Hittills har vi inte fått säga så mycket i den där rättssalen, inte mycket mer än våra namn och adresser. Men idag ska i alla fall någonting hända, fallet ska lämnas över till en högre domstol. Det är femte och sista gången vi är på förhandling i Barrow. Även om vi inte ens fått datum för rättegången, så är vi snart ett steg närmare den. Då, troligen i mars/april, ska vi äntligen få tillfälle att prata om varför vi såg det som vår plikt att försöka hindra kärnvapnenubåten från att tas i bruk. Och om varför vi menar att det istället är passiviteten inför dessa vapen som är kriminell.
Ibland känns rättegången fruktansvärt avlägsen, och friheten ännu mer. Tristessen tynger mig. Hur länge ska vi leva detta begränsade liv? Hur länge kommer vi att vara hänvisade till brevkontakt med våra vänner? Hur länge vara hänvisade till den trista maten och det ännu tristare teet här inne? Ja, det är många olika begränsningar…
Men mina perioder av nedstämdhet brukar inte vara särskilt länge. Motivationen återvänder, och vissheten om att det vi gör är meningsfullt och viktigt. Jag kan uppskatta det vi faktiskt har här, de möjligheter som fängelselivet erbjuder.
Tillbaka till cellen i Barrow. Dörren öppnas, på med handbojor igen och så går vi uppför trappan till rättssalen. Äntligen får vi se Stellan och hinner växla några ord med honom. I salen sitter allvarliga män och kvinnor i ett sterilt, vitt ljus. Vi bekräftar vår identitet och får reda på att fallet överlämnas till "cown court" och att vår första förhandling där blir den 11 december. Så var det klart. Tillbaka till cellen, och snart sitter vi i bussen på väg "hem" till Risley. Ännu en dag nalkas sitt slut för fånge BE 8940.
