Bread Not Bombs Plowshares/Diary/Annika/15 oktober

15 oktober

bröd inte bomber / fängelsebrev / annika / 15 oktober

De senaste dagarna har det varit kaotiskt på vår avdelning. Det började med att någon avslöjades när hon försökte ta in droger på avdelningen. Redan samma dag var hon, samt en medhjälpare förflyttade till isoleringen. Nästa dag när jag kom "hem" från utbildningen höll två vakter på att gå igenom rummet hos tjejen som bor mitt emot mig. Allt vändes upp och ned på. De hade uppenbarligen fått ett bra tips från någon. Och i detta rum samt ytterligare ett fann de folie, som används för att inta droger med. De berörda svor på att det inte var deras utan någon som måste ha lagt dit det. Jag tyckte det verkade som om de talade sanning. Nästa morgon var även dessa två försvunna från avdelningen, förflyttade till fängelsets sämsta del. Tjejen som av några misstänktes vara ansvarig för att ha placerat ut folien flyttades till isoleringenm "för sin egen säkerhet". Så är plötsligt fem bekanta ansikten försvunna och fem nya har dykt upp.

Känslor av otrygghet och maktlöshet förstärks av sådana här händelser. "Tänk om någon lägger in folie på mitt rum…" Det är svårt att få någon information. Rykten florerar.

Det är märkligt att känna sig maktlös och fri på samma gång. Jag är maktlös i förhållande till systemet här inne. Jag är också rätt utlämnad i rättssystemet; jag kan påverka processen som leder till rättegången och blir vi fällda av juryn är det domaren som enväldigt beslutar om hur långt straff vi ska få. Men jag känner mig ändå fri! Jag har gjort ett val. Jag har fått möjligheten, nåden, att reflektera över mitt liv och utifrån det välja den väg som jag vill gå. Är inte det ett privilegium?

Jag kommer att tänka på sången som "Seize the Day" skrev efter plogbillsaktionen mot Hawk-planet som skulle till Indonesien:

"No prison can contain the freedom that we gain when we move through fear".

Rädslan fanns där, och finns fortfarande, men när vi inte låter oss hindras av den innebär det en stor frihet. Om vi stöttar varandra kan vi göra stora saker! Och det är mycket som behöver göras…