18 september
bröd inte bomber
/ fängelsebrev / annika / 18 september
Det känns underligt att vara fånge. Plötsligt betraktas man inte som en kapabel vuxen människa längre. Order skriks i korridoren och det anses okej att kalla oss för diverse nedlåtande saker. andra stunder är samma vakter väldigt trevliga. Jag undrar hur snabbt man anpassar sig, vänjer sig. Förhoppningsvis kan man behålla en viss distans till alltihop, som om det vore dett dåligt skämt. Vi får brev varje dag med uppmuntrande ord och hälsningar. Det betyder så mycket för oss. När vi hör om det fantastiska stödarbetet som görs i Sverige känns det lätt att vara här. Vi behöver påminnas, liksom vi själva försöker påminna andra, om vad som är viktigt i livet, om alla miljoner människor som lider och dör av fattigdom, om det skriande behovet av rättvisa i världen. Vare sig man är i fängelse eller inte är det lätt att de dagliga bekymren upptar ens tankar helt och hållet. Vi får hjälpa varandra att få perspektiv på saker och ting. Säger hej då och god natt till er alla. Ska ta på mig min ljusblå fängelsepyamas och krypa ner under mitt blommiga påslakan. Vi hörs…
