oktober 98

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / oktober 98

Någon tänder ljuset. Ett öga i hålet ovanför min säng, ser på mig. Det är morgon.

Jag är trött, jag skulle vilja sova en stund till, men det går inte. Om man fortfarande ligger i sängen när de öppnar dörren får man problem - om det är fel personal.

-Upp med er nu! Kom igen era lata kor! Era svettiga arslen!

Första gången jag hörde (den) vakten ropa - en kvinna - undrade jag verkligen vad som var på gång. Jag kände mig förödmjukad. Idag bryr jag mig inte. Jag slår dövörat till.

Det regnar och regnar. Det gör det lättare att vara här inne. Jag saknar naturen. Jag saknar att gå i skogen, att känna den friska luften, alla lukter. Jag försöker föreställa mig lukten av blöta löv på marken, men det går inte.

Jag ser på kortet av Mordechai Vanunu som sitter på min vägg. Jag undrar hur det är att bli isolerad i mer än elva år? Jag kommer aldrig att förstå.

Det är tid för "utbildning". Vi har möjlighet att använda dator 3-4 timmar per dag. Det är underbart att komma iväg till ett annat ställe en stund, som att gå till ett arbete. Jag använder datorn till eget skrivarbete, det får mig att känna att en del av mitt "vanliga" liv fortfarande pågår.

Det är ibland en väldigt konstig känsla jag har, att verkligheten "därute" inte har nån förbindelselänk med oss här inne. Det är som om vi är avskurna från världen och bortglömda. Därför uppskattar jag verkligen alla kort och brev som vi får av människor som stödjer oss. Det hjälper mig att känna att jag fortfarande tillhör ett pågående liv.

Jag tänker på Mordechai Vanunu igen. När personalen vägrade att ge honom hans post för en lång tid, måste han ha känt det som om han inte existerade.

Vi äter lunch och sedan blir vi inlåsta i våra celler för någon timme. Jag läser dagens post. Där är ett brev från en kvinna som läst en artikel jag skrivit i en tidning hemma i Sverige. Hon blev intresserad och ville veta mer om civil olydnad. När jag får såna brev känns det meningsfullt att vara här. Att veta att jag kan inspirera andra ger mig energi. Det är det bästa stöd jag kan få.

Tillbaka till utbildningen på eftermiddagen. En av mina medfångar ger mig några dikter som hon har skrivit. De handlar om drömmar, om frihet, om saknad av dem som inte är här. Jag får tårar i ögonen. Inte för att jag är ledsen, utan för att dikterna är så vackra. Så mycket kärlek i orden. Jag är verkligen glad över dikterna, jag är glad över att ha fått lära känna denna kvinna.

På kvällen knackar min granne i väggen.

-Good night, Ann! ropar hon.

Min granne är en flicka på 19 år, som letar efter en mamma. Hon sitter i mitt knä ibland och jag håller om henne som vore hon ett litet barn. Varje kväll klockan tio knackar vi i väggen och önskar varandra god natt.

Bland all tragik här inne finns det så mycket kärlek. Jag är tacksam över att ha fått uppleva detta.