cell 311

bröd inte bomber / dagböcker / ann-britt / cell 311

Stunder av ensamhet. Längtan. Saknad som biter sig fast. Vad gör man när alla skydd har rasat och man är utlämnad åt sin egen sårbarhet? Här går inte att jogga bort frustrationen. Det går inte att ringa till en vän och prata en stund, telefonkorten försvinner på nolltid. Man kan inte gå på ett kafé och trösta sig med ett smarrigt bakverk. Den trygga vardagen är långt borta.

Härinne finns inga flyktvägar. Här tvingas man att möta sig själv. Våra val måste ske inom begränsade ramar, beroende av en labil personals nycker. Det är lätt att tryckas ned när man blir utsatt för förakt. Det gäller att vara rak i ryggen, att hålla huvudet högt. Men det är inte alltid man orkar. Inte om man har en dålig dag. Då sjunker man djupt.

Jag sitter i min säng och funderar på vad det är jag känner. En obehaglig uppgivenhet. Som om jag inte existerar. Är det så det känns när man tillhör de "rättslösa"?

Men ändå. Jag är bara där och nosar. Min värld, mina referensramar är något helt annat. Och efter några dagar när jag kommit ur min tillfälliga svacka förstår jag, att om jag någonsin trott att jag hade förstått, så var det ett misstag.

Jag har medvetet valt att vara här. Det finns en mening med det jag gör. Jag kan förstå vad det är jag känner och varför, jag förstår vad som ligger bakom vakternas översitteri. Det är mina åsikter, min del i ett sammanhang som är de stora skillnaderna mellan mig och de flesta andra fångar. Det är det som gör att våra på ytan så lika celler till två helt skilda världar.

Jag har vandrat några steg i de "mindre värdas" skor, men jag kan aldrig förstå hur det är att gå i de skorna ett helt liv. Jag kan bara ana.

Jag tänker på lördagen då vi var inlåsta hela dan för att man misstänkte att det fanns knark inne på vår avdelning. Jag satt i min cell och hörde hunden som sprang i korridoren, hörde hur den flåsade, letade. Men egentligen letade den inte efter knark, den letade efter ett offer. Någon att döma. Och det visade sig. Man hittade inget knark, ändå försvann två fångar dagen därpå.

Det händer något med människor som lever under såna här förhållanden för länge. Något som går på djupet.

Härinne räddas inga själar, här sätts de på plats. Minsta steg i en annan riktning än den som anses vara den rätta så reduceras man, stympas. Alla "privilegier" tas bort, och man får likt sisyfos börja rulla stenen på nytt.