Jag skulle vilja ha nån som höll om mig just nu. Som värmde mig, som tröstade. Men det finns ingen här-

Ensam. Som Jill var i går när hon inte stod ut med kylan omkring sig utan hängde sig i sina skosnören.

Det fanns ingen där som kunde värma henne, hålla om henne. När det var som svårast.

Jill hade en dotter på arton år. En mamma som städade, lagade mat och ville göra allt åt henne trots att hon var hela fyrtio år. Som hade en man hon var förbannad på. men ändå älskade.

Jill som blev osäker och gick sin väg när hon såg mig gråta framför TV-n då det var nyheter om Kosovo. Som hade drogproblem men aldrig suttit i fängelse förut. Som sa att hon var oskyldig till det brott hon var åtalad för, och hade goda förhoppningar om att det skulle lösa sig så småningom.

Jill som saknade sin hund mest av allt. Som sa att det var lättare med dottern, för henne kunde hon prata med, förklara. Men inte för hunden. Han bara saknade. Utan att veta.

Jill som vi promenerade med runt rastgården. Som var pratsam och hade lätt för att skratta. Som tog med sig apelsiner till mig ifrån köket.

Jill som hade goda förhoppningar om att bli villkorligt frigiven.

Men det blev hon inte.

Solen skiner, men det är kallt. Det är svårt att värma ett fängelse vissa dagar.

Jag önskar att jag hade kunnat hålla om Jill i hennes svåra stund. Att jag fått möjlighet att bära henne när hon själv inte orkade. Jag önska att jag hade fått ge henne tröst, och värme. Lite vanlig enkel kärlek.

Nu är det för sent. Cellen står kal och kall. Som då.