En av de två poliserna i väntrummet vänder sig om.

— Jag vet vilka ni är, annars hade jag kollat den för länge sen.

— Du misstänker alltså ingen bomb.

Polisen skrattar och ruskar på huvudet.

— Jag vänder ju till och med ryggen åt er.

Tillbaka. Till där vi började. Polisstationen i Barrow. Det känns väldigt längesen. det är så mycket som har hänt.

Samma cell som andra natten i september. Kala ljusblå betongväggar. Svart golv. Ljusinsläpp i taket. Rostfri toalettstol. Sovplatsen, en väggfast betonggjutning med galonmadrass. En filt. Det är allt.

Jag gör i ordning en kudde av min tröja och lägger mig ner. Filten är ren denna gång, ingen lukt av kön som då i september.

Dörren öppnas och Annika blir insläppt i min cell.

— Kommer du nu, jag som tänkte sova, säger jag.

— Sov du, jag ska inte störa, svarar Annika.

Så kommer vi på vad vi har sagt, och börjar skratta. Hur kan man bli så hemtam efter att bara ha varit här en enda gång förut?

Mentala förberedelser. Ett betryggande stödarbete. Det måste vara svaren.

Luckan i celldörren öppnas och en vakt sträcker in två apelsiner.

— Fredsapelsiner, säger han.

Förvånade tar vi emot de gula frukterna. Visserligen har personalen sagt att vi är deras favoritfångar, men ändå. Senare får vi reda på att det är "Increase-the-peace" Paul som lämnat apelsinerna till oss.

Det är endast eftermiddag, men vi lägger oss för att sova. Tiden i en poliscell är utdragen, intensivt långtråkig. Sömnen är en underbar befrielse. Jag blir glad att jag gick upp klockan sex i morse, det gör det lättare att sova nu.

Vi väcks av att någon öppnar luckan för att ge oss mat. Smaklöst sönderkokt. Det är tur att vi inte är speciellt hungriga.

Jag duschade och tog på mig rena kläder i morse, ändå känner jag mig redan ofräsch. Det är nåt med att sova med kläderna på. Och att veta att samma kläder ska användas i morgon. Vetskapen om att jag inte kan borsta tänderna inför natten.

Det är tur att vi har läst Per Herngrens bok och fått tipset att vattnet som kommer när man spolar är rent, och användbart.

Kvart i elva på kvällen väcks vi av en polis som vill träffa oss, som minns oss från september. Han är glad över att se oss. Han har oroat sig för hur vi har haft det i Risley.

— Utan civil olydnad skulle kvinnorna inte haft rösträtt, säger han, det är ju så det är.

Tillbaka. Till där vi började. Hos poliserna i Barrow, som säger oss den sanning vi tror på och som driver oss framåt. Att civil olydnad är nödvändig.