— Ni kanske kan hjälpa oss att nedrusta?

Vi står utanför huvudporten till ubåtsvarvet i Barrow. Jag Annika och Stellan. Ytterligare tolv aktivister har följt oss hit, varav fyra har stannat på bron för att hålla en vaka.

Annika räcker över korgen med verktyg, blommor och bröd till vakterna på varvet. Hon frågar om de vill släppa in oss, hon frågar om de vill hjälpa oss att fortsätta nedrustningen. De svarar nej på frågorna, men tar vänligt emot korgen med våra gåvor.

Jag och Stellan sträcker upp en banderoll som säger att vi ska smida vapnen till plogbillar. De övriga delar ut broschyrer om internationell lag och om Nürembergprinciperna. Alan fotograferar. Och den buddistiska nunnan slår på sin trumma.

— Vi måste arrestera er eftersom ni har brutit era borgenvillkor, fortsätter polismannen och nämner mitt, Annikas och Stellans namn. Jag antar att ni förstår det?

Jovisst, vi förstår.

— Och det ska väl inte innebära några problem säger samma polisman. Ni kan väl först ta adjö av era vänner och sedan följa med.

Vi kramar våra vänner medan poliserna står och väntar. Ingen ilska, ingen irritation. Man har inte ens bråttom.

Förvåning. Osäkra ögonkast.

Kan en arrestering verkligen gå till så här?

När vi tagit adjö kliver vi in i den öppna polisbilen. Ingen leder oss, ingen står på vakt. Vi sätter oss ned och dörren stängs. Vi ser ut genom gallret och vinkar.

Medan Alan fortsätter att fotografera.