1 februari

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / 1 februari

Mobiltelefonen! Någonstans i mitt rum ringer mobiltelefonen.

Jag sätter mig upp i sängen och lyssnar. Ljudet kommer från ryggsäcken som jag lånade av Craig igår. Annika måste alltså har lagt i mobiltelefonen där och sedan glömt att ta ur den.

Signalerna fortsätter. Jag skyndar mig att öppna ryggsäcken. När jag sticker ner handen upptäcker jag att telefonen ligger invirad i en plastpåse. Sjutton också.

Signalerna fortsätter, och jag försöker att befria mobilen från dess förpackning. Äntligen.

- Hello, this is Ann-Britt.

- Hello, this is Jane from TP2000. I just want to tell you that two women went in to the submarine in Barrow during the night.

What?

Det är fantastiskt. Underbar! Två kvinnor har under natten simmat fram till ubåten i Barrow och börjat hamra på en ramp till nån radioinstallation. Vi har hoppats och väntat på fler aktioner i England. Och nu har det äntligen skett. I Barrow till på köpet. Det mångdubblar värdet av vår egen aktion. Förtydligar dess budskap. Och i tiden är det perfekt. Precis när vi har blivit utsläppta kommer några nya. Nattens aktion har visat på allvaret av människors önskan och krav om nedrustning. Det har inte bara varit prat att vi skulle börja avrusta om regeringen inte tog sitt ansvar och började själva. Vi fortsätter. Vi ger oss inte.

Glädjen växer i mig. Detta ger mig hopp, ger mig ny energi. Det som har skett är av stort politiskt värde. Ubåten i Barrow är ett viktigt avrustningsmål. Det är den fjärde - och sista - ubåten, ännu utan kärnvapen. Den ligger där i vattnet, ännu inget massförstörelsevapen. Inte ännu.

Jag får lust att göra en ny aktion.