Bread Not Bombs Plowshares/Diary/Ann-Britt/29 januari

29 januari

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / 29 januari

Gamla träbord och stolar med skinnsits. Levande ljus och musik ur högtalarna. En kanna Earl Grey och en "riktig" ostsmörgås. Människor som pratar, äter, dricker vin. Någon sitter ensam och läser. Fredag kväll på café The Egg. Stället för "alternativa" människor, de som räknas som radikala. Vad nu radikal är för något. Handlar det om hur man röstar eller hur man klär sig? Är det möjligt att räknas som radikal om man gifter sig och skaffar barn? Och hur är det med läppstift och fast jobb?

Jag tog en promenad hit. Värken som vi alla tre fick de första dagarna, på framsidan av skenbenet, börjar släppa. Tecknen på att vi har varit inlåsta, hindrade från att röra oss normalt. Tecknen som sakta försvinner.

Det är grått i Liverpool. Himlen är tung av regn som duggar trevande droppar. Husen är mörka, nedgångna. Många är övergivna. Jag undrar om det är Liverpools tungsinne som färgar av sig. Eller om det är att min frihet är begränsad, och att den kan tas ifrån mig på obestämd tid framöver. Det att inte veta. Men det är så mycket man inte vet. Och vad är livet annat än det som är just nu? Gårdagen är försvunnen och framtiden är någon annanstans. Allt som finns är här och nu.

Det sitter en äldre man vid ett av borden. Han har grått hår som är tunt uppe på skullten, tjockare och yvigt vid öronen. Ansiktet är runt, men med tydliga rynkor. En dag kommer jag att vara lika gammal som han. Undrar hur jag lever mitt liv då, om jag är nöjd. Om jag har gjort det jag ville med mitt liv. Om jag bättre kan ta vara på nuet. Den verkliga friheten.

När jag satt i fängelse trodde jag att allt jag saknat skulle bli så stort och fantastiskt när jag kom ut. Jag trodde jag skulle uppskatta allt så mycket mer än förut. Att jag liksom skulle se den fria tillvaron i ett annat ljus. Men så blev det alltså inte. Jag är besviken.