21 januari

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / 21 januari

- Vad ska jag göra, viskar Stellan. Ska jag säga att vi kanske gör en ny aktion om vi kommer ut?

- Ja, gör det, viskar jag tillbaka.

Helt oförberedda har vi mötts av en åklagare och domare som absolut vill ha ut oss ur fängelset. Trots att vi inte går med på några villkor.

Och vi vill inte bli frisläppta. Vi vill vara kvar i fängelset och använda tiden till att mobilisera politiskt stöd. Vi vill hellre avtjäna ett eventuellt fängelsestraff nu, istället för efter rättegången. Och vad ska vi göra i England ända till maj, utan möjlighet att åka hem. Det är ingen frihet.

Stellan reser sig. Ber om ordet.

- Varsågod, herr Vinthagen.

Domaren gör en inbjudande gest med handen. Jämfört med de två andra domarna vi mött i Preston Crown Court, som avbrutit oss med aggressiva röster, använder sig den här domaren av en motsatt strategi. Även om han givit negativa bedömningar om saker som sagts är han artig och vänlig.

- Jag skulle vilja förklara vad vi menar med att fortsätta vårt fredsarbete, säger Stellan.

- Självklart.

- Vi har inte bestämt oss ännu, och vi vet inte om det blir så, säger Stellan, men vårt fortsatta fredsarbete kan innebära att vi gör en liknande aktion som den i Barrow.

Utan att överge sitt leende svarar domaren:

- Det blir i så fall ett annat brott.

Det är som om han vet hur vi tänker. Och just därför. Han ger oss borden med omedelbar verkan.

Inga bojor på vägen ner. Ingen som kollar att allt går rätt till.

Några minuter och vi har blivit några andra än de vi var när vi kom hit. Enligt domarens enväldiga beslut.

Men vi är inte förändrade. Vi är fortfarande de som leddes hit i bojor, mentalt inställda på ett liv i fängelse. Fyra månaders anpassning, med en föreställning om att sitta inne fyra månader till. Det är det vi har arbetat för att acceptera. Och vi har arbetat hårt.

Annika och jag har inte ens med våra saker. De är kvar i Risley. De var ju sagt att vi skulle vara häktade fram till rättegången. Definitivt. Men här står vi nu. Fria att gå.

Utanför möter vi Allastair, advokaten som för dagen varit med oss i rätten. Han ser skamsen ut, skyldig. Han har inte förberett oss på detta. Så sent som i går när vi frågade uteslöt han möjligheten att någon kunde få borgen utan att ens be om det. Han säger att han aldrig har varit med om något liknande.

Det är som om något har hänt. Något vi inte känner till.

I mina drömmar hade jag tänkt mig dagen då bojorna släpptes som glädjens dag. Fullt av människor som väntade utanför. Skratt, rop och festligheter. Med rättegång och fängelsetid bakom oss. Men nu står vi här, blåsta på hela konfekten. Människor som stödjande kommit till vår hearing skyndar snabbt iväg till föreläsningar på universitetet, eller för att hinna med ett tåg så att vi får plats i bilen till Liverpool.

Det är förvirrande. Det är smärtsamt. Men skulle kunna tro att friheten är det största. Men det är det inte.