slutet av december

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / slutet av december

Debbie har varit här över ett år. Hon väntar på att bli dömd, men hon vet inte när. Vad hon vet är att det blir ett långt fängelsestraff, nio till elva år. Det är vad hennes advokat har sagt.

Debbie har ett vackert leende, pigga ögon. En liten pärla i ena näsvingen. Hon tillhör dem som fortfarande har sitt yttre i behåll.

Vi sitter inne i min. Jag i sängen, Debbie på stolen. Det blåser ute. Rejäla kastvindar som drar omkull föremål ute på gården. Som får mina kort att fara iväg, när jag öppnar fönstret för att ta lite av mjölken som står på kylning mellan fönstret och gallret.

- För att har råd, började jag att langa, fortsätter Debbie. Sen blev det bara större och större, och fast jag egentligen ville dra mig ur, så kunde jag inte. De hotade mig, hotade att göra något med barnen. Och jag vet att deras hot är allvar. Jag kände en kvinna som ville dra sig ut, som hade fått nog, som sa nej trots att hon blev hotad. De blåste ut hela hennes hus. Både hon och sonen dog.

Jag tänker på vad en annan kvinna härinne har berättat. Om hur hon drogs in i en langningshärva på grund av sin pojkvän. Att hon egentligen inte ville, utan blev mer och mer tvingad. Hotad. Hon trodde även att det var uträknat att hon och pojkvännen skulle åka fast, att någon tipsade polisen för att skapa större möjligheter för de riktigt stora klippen att komma igenom. Hon berättade att hon sitter inne med mycket information, att hon vet namnen på flera "höjdare". Men att hon inget vågar säga. Hon sitter hellre inlåst i några extra år, och överlever.

- Vad händer när du kommer ut frågar jag Debbie. Kommer du att bli lämnad ifred då?

- Det tror jag inte. Jag är fortfarande skyldig dem pengar. Fast ibland låter de folk vara ifred när de har suttit inne en längre tid. När de har visat att de håller tyst.

Jag har inte en aning om hur det är att leva i sådan ovisshet. Om hur det är att känna skräck. Plötsligt förefaller mitt liv så enkelt, så oproblematiskt. Så fullt av trygghet.

- Hur klarar du tanken av att sitta inne i så många år, frågar jag sedan.

- Jag måste, jag har inget val. Men det svåra är inte att vara här, jag klarar mig bra, det svåra är att inte få vara med barnen. Att de är stora när jag kommer ut.

Några ropar. Debbie reser sig och går. Hon måste iväg till sitt arbete nere i köket.

Jag ser på den tomma stolen. Tänker på barnen jag sett nere i besöksrummet. Charmiga, levande, sårbara. Ser framför mig hur de rusade in i Debbies famn och kramade henne. Deras älskade mamma-

Till lunch får vi bakad potatis. Det får vi tre dagar i veckan. Med konserverade vita bönor i tomatsås. Och en ostklump överst. Jag äter upp hälften, resten slänger jag. Sen går jag och fyller på min termos med vatten. Tjugo i tolv blir jag inlåst i min cell.

Jag gör i ordning en kopp kaffe och sätter mig i sängen för att läsa dagens post. Det kommer mycket post nu i juletider. Annika har räknat. Hon säger att antalet julkort har passerat hundrastrecket. De flesta kommer från England.

Jag undrar ibland hur det skulle kännas om man inte fick någon post. Om man skars av från yttervärlden. Skulle det då vara möjligt att känna sig verklig?

Jag stoppar i bandet med Secret Garden i min freestyle. Lägger mig på sängen, men det går inte att slappna av. En av de nya tjejerna gillar att vrida upp sin kassettradio så att alla kan höra. Det slår igenom mina hörlurar och dunkar in i min musik.

Istället tvättar jag några underbyxor. Jag gnider tvålen i skrevet, skrubbar tyget fram och tillbaka. Men fläckarna blir kvar. Efter tre månaders handtvätt är mina bomullstrosor inte vita längre. Jag har bett mamma skicka in fyra nya par.

Någon nere i isoleringen slår mot gallret. Hårda kraftfulla slag. Sedan höga knackningar i väggen. Det låter som om det kommer från grannen, men jag vet att det är där nerifrån. Från sten till sten leds ljudet uppåt.

Slagen mot gallret fortsätter. Ekar ut på gården. Ekar upp till oss på tredje våningen.

Shut up, for Gods' sake! är det någon som ropar.

Men slagen fortsätter ännu en stund. Det är sådan kraft i förtvivlan.

Vi är inlåsta för kvällen och jag sitter i min säng och skriver brev. Sitter på mitt ljusgula påslakan med blåklint och rosa rosor på. Brunt underlakan och brunt örngott. Förutom riktiga lakan har vi även ett riktigt täcke, gardiner och en liten matta på golvet. De som har lägre status bor i kala celler, med endast kudde och filt.

Sängen är min fåtölj, min soffa min bädd. Mitt trygga hörn. Det är därför det är en nedbuktning i madrassen. Trots att jag vänder på den varje vecka när vi byter lakan är där alltid en nedbuktning. Strax ovanför mitten. Det är likadant för alla.

Jag rättar till kudden. Det går inte att luta sig mot väggen utan kudde. Även om det är varmt i cellen är väggarna kalla. Rosa kalla stenväggar. När jag kom hit i september torkade jag bort fläckar från väggen där jag nu har min kudde. Någon som inte brytt sig om att göra rent. Rostbruna, rödaktiga små fläckar. Som droppar.

Jag skriver flera brev, flera kort. Det finns alltid någon att skriva till, någons brev att besvara. Det har blivit som en mission för mig, att svara på så många brev och kort som möjligt. För att på så vis göra mig själv verklig för de okända människorna som skriver. För att försöka visa att jag är vanlig, dödlig, precis som de. Om jag lyckas inspirera en enda människa till aktivt handlande är mycket uppnått. Och samtidigt skriver jag för att hålla mitt egna motstånd vid liv. Skriver och skriver. För att det inte ska dö ut.

Tunga steg ute i korridoren, harklingar och suckar. Den vanliga kontrollrundan. Nycklarna som rasslar, passerar min dörr och tystnar i änden av korridoren. Så rasslar det till igen och strax passerar stegen åter utanför min dörr. Harklingar och suckar. Från någon jag aldrig ser.

Jag ställer upp min stol på bordet. Skapar utrymme för mitt motionspass. Sätter upp en bok framför titthålet och klär sedan av mig. Vrider på radion. Så utför jag mina vanliga rörelser. För benen, för magen, för ryggen. När jag kom hit orkade jag inte göra en enda "riktig" armhävning. Nu gör jag tio stycken.

Jag öppnar fönstret. Känner den kyliga luften mot min nakna kropp medan jag joggar upp och ner. Det är skönt att få igång pulsen, det är skönt att bli svettig. I början fick jag ont i vaderna av de ensidiga, statiska rörelserna. Men inte nu längre.

När jag senare står och drar den vita sytråden mellan tänderna kommer en speciell känsla över mig. Just nu, just här, med mina brev, med mina böcker, med mina foton på väggen, så trivs jag. Just i denna stund.

Det är dagen före julafton.