decembertext

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / decembertext

Det är nån tröskel jag inte kommer över. Jag vet inte riktigt varför.

Det är mycket som går mig till mötes härinne. Mitt förflutna, mitt inre. Det är sällan det bara handlar om här och nu.

Istället för att dra mig undan som jag gjorde i början, går jag emot. Jag har upptäckt hur jag ska lura min självömkan. Genom att se andra människor. Så jag sätter mig bredvid Sue i TV-rummet. Efter en stund säger hon:

- Du tar väl hand om mig när Linn åker hem? Det gör du va, du och Annika? Det är så många härinne nu som jag inte gillar.

- Det är för att du inte känner dem, svarar jag, men det är klart att vi ska ta hand om dig när det blir jobbigt. Du vet att det bara är att komma upp till oss, när som helst.

- Jo, jag vet, men jag är så orolig över att Linn ska åka. Och så är det jul. Jag sa ju till barnen, att inte en jul till skulle jag vara borta ifrån dem. Jag lovade. Hur ska de nånsin kunna lita på mig igen?

Sue har suttit mer än året i väntan på sin dom. Narkotikaaffärer med många inblandande, då blir väntan alltid väldigt lång.

- Du kunde inte veta att det skulle bli så långvarigt, säger jag.

- Men jag hade lovat.

- Ni har många jular framför er. Det är inget som är försent för att du sitter här i år också. De väntar på dig.

- Det blir svårt.

- Vi får hjälpas åt.

Senare kommer Sue upp till min cell. Hon har små fuktiga pärlor i pannan och hon andas med snabba andetag. Hon har en tung kropp att bära på.

- Vi ska se en film, kommer du ner?

Men jag har redan sett filmen, så jag tackar nej.

Efter fem minuter kommer Sue upp igen. Denna gång är hon röd i ansiktet av ansträngningen att ännu en gång bära sin stora kropp uppför trapporna. Några strån ur luggen klibbar fast mot hennes panna.

- Jag har hittat en annan film, säger hon, Speed. Jag hoppas att du inte har sett den också.

- Vad handlar den om?

- Nån galning som tänker spränga en buss. Kommer du?

Faktum är att jag är trött på galningar, på meningslöst dödande, på våld och biljakter. Jag läser hellre en god bok. Men istället säger jag:

- Visst, jag kommer. Jag ska bara göra en kopp kaffe.