mitten av december

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / mitten av december

Jag sitter på toaletten när jag hör stegen i trappan. Nycklarna som rasslar. En celldörr som öppnas längre bort och vakten säger god morgon. Nästa celldörr, och nästa.

Jag väntar på att min dörr ska öppnas.

Var och varannan morgon är det samma sak. De rutiner min kropp har lagt sig till med krockar med rutinerna härinne.

Vakten idag är hänsynsfull, öppnar bara en liten bit och går sen sin väg. Det är inte alltid så, ibland sticker de in huvudet och kollar att man är där.

Det finns en förklaring.

Många människor härinne mår dåligt, väldigt dåligt. En del försöker ta livet av sig. På vår avdelning är risken mindre, men på andra avdelningar. Där är det flera som har lyckats.

Jag lutar mig framåt, skjuter igen dörren så gott det går. Det blir ändå nån centimeters mellanrum kvar. En öppnad celldörr går aldrig att stänga till.

Steg, röster, skratt. Mattor som skakas. Sopkvastar som slår mot stenväggarna. Ljuden väller in till mig bakom dörren. Jag sitter kvar, men det är svårt att fortsätta. Efter en stund måste jag ge upp, om jag ska hinna göra mig i ordning till frukost.

Jag sitter inte längre på platsen intill fönstret. Jag har flyttat ut ett steg. Fönstret går inte att stängd riktigt, så den kalla luften drar rätt in. Värst är det när det blåser.

Det är cornflakes idag, igår var det söta frosty flakes. Vissa dagar får vi havregrynsgröt. Jag är tacksam över frukosten, det var den jag mest hade oroat mig för. Fast jag saknar riktigt bröd. Vi får aldrig annat än "toast" härinne.

Annika äter ingen frukost, hon har tagit sovmorgon. Det går att göra det, om man först bara visar sig uppe när vakten går runt. För de andra fångarna säger inget. Kvinnorna på vår avdelning brukar hålla sig ihop.

Vi lämnar varandra i fred.

Plötsligt skiner solen in. Ett rött klot som rullar upp över fängelsemuren. Lyser på fängelsets väggar, kastar skuggor på innegården.

Därutanför går får och betar. Jag har sett dem ifrån Sues fönster. Det är en kulle på den sidan som gör att man kan se över muren. En gång såg jag även en traktor. Någon som körde den sakta över det vissnande gräset.

Mittemot mig sitter Michelle. Hon flackar med blicken, ser sig ofta om över axeln. Hon säger inte mycket. Hon äter desto mer. Det är flera som äter mycket härinne, min Michelle är den som är snabbast, som ropar högst när något blir över.

Jag vet inte mycket om Michelle. Hon kom för nån vecka sen då det var sån turbulens på avdelningen. Många fångar som försvann på samma gång, många nya som kom istället.

-Har du några barn? frågar jag.

-Tre, svarar Michelle, och så drar hon upp sin jumper och visar sina bristningar på magen.

Jag blir förvånad. Hon ser så ung ut. Men framförallt passar hon inte in i min bild av hur en mamma ser ut.

-Saknar du dem?

- De är på fosterhem. Jag vill helst inte prata om det.

Jag nickar.

-Det är för att jag har hållt på med droger, fortsätter hon sen, jag kunde inte ta hand om dem och då var det bättre att de fick komma iväg. Men jag tänker på dem. På kvällarna när jag är ensam i min cell kommer det över mig. Tankarna far runt i huvudet.

-Har du försökt sluta att sluta med droger?

-De har sagt att jag kunde få tillbaka mina barn om jag slutade, med det är så svårt. Det kommer när man håller upp. Jag träffade en socialarbetare en gång som skulle hjälpa mig, men det var så mycket fram och tillbaka och så förstod jag inte, och då blev jag arg och gick därifrån. Det är som härinne, jag blir arg, och så vill jag bara hämnas. Jag skulle behöva någon som är snäll.

Jag hör att hon viskar ordet kärleksfull, innan hon snabbt frågar:

-Har du några barn?

-Nej.

-Vill du ha barn?

-Jag vet inte.

Jag avstår från att förklara min tveksamhet.

-Det är fint med barn, säger Michelle. Jag minns när de var små. Det var bara jag och barnen. Man behöver ingen man, inga droger. Ja, då alltså. Bara barnet.

Hon rör armarna som om hon håller ett litet barn i famnen.

-Det kan jag tänka mig.

Jag känner plötsligt ett behov av att försvara min barnlöshet.

-Jag har ingen man just nu, det är en av orsakerna, säger jag.

-Men det är jobbigt också, säger Michelle, när de skriker och inte vill sova. Man blir så trött.

Hon tystnar. Stirrar ner i bordet. Impulsivt sträcker jag fram min han, tar i hennes arm.

-Det är gott att vi har varandra härinne.

Hon reser på huvudet, ser på mig.

-Tack för att du lyssnade, säger hon.

-Jag tyckte om det.

-Jag också.

När jag går ser jag att Michelle har glömt att äta.