11december

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / 11 december

Under de veckor som vi har väntat på att komma till Crown Court för första gången har vi trott att vi skulle till Lancaster. Först igår, av en ren tillfällighet, fick vi veta att det blir Preston istället. När vi träffar Gareth säger hon att informationen nådde henne lika sent. Stellan fick beskedet först i morse när han väl var framme.

Det är första gången sen vi blev arresterade som vi får träffa Stellan ordentligt, som vi kan sitta ner och prata. Det är som om han inte hört till vår grupp längre, som om det bara varit Annika och jag. Sakta har han glidit undan, mer och mer för varje vecka som har gått, men nu är han plötsligt med oss igen, Nu är han åter en i gruppen.

Stellan har förändrats. Hans hår har växt. I hans fängelse finns bara två alternativ. Att snagga sig helt, eller låta håret växa. Jag är glad att det är annorlunda hos oss.

Vi har så mycket att prata om, alldeles för mycket. Och tiden som är så knapp. Det gäller att vara effektiv. Att utnyttja situationen av att vi alla är samlade, ihop med Gareth. Oss själva, våra känslor och upplevelser får inte plats. Det får bli en annan gång. Nu är det annat som måste prioriteras.

Klockan halv två sitter vi i cellen igen. Samma cell som en av våra medfångar från Risley satt i när hon var här. Hon skrev sitt namn på väggen, i ena hörnet. Namnet står kvar, och jag läser. Sue ifrån Barrow. Just det. Ifrån Barrow.

Vi är hungriga. Nuförtiden är vi vana att äta kvart över elva. Men de har sagt att lunchen är på väg, och strax hör vi steg i korridoren. Dörren öppnas och vakten säger:

- Ni ska upp i rätten.

Vi reser oss och följer med. Utanför rättssalen får vakten ett meddelande i sin komradio.

- Vi får gå ner igen, säger hon, ni får tydligen vänta en stund.

Inne i cellen igen, och äntligen får vi vår lunch. Sandwich, några kakor och en liten påse med chips. När vi ätit halva sandwichen öppnas celldörren igen.

- Ni ska upp i rätten, säger vakten.

- Men kan vi inte få äta färdigt, säger jag spontant och tänker på teet som kommer att vara kallt när vi väl är tillbaka.

- Säg det till domaren.

Vi tuggar och sväljer medan vi går till rättssalen. Det är inget annat vi kan göra. Dörren öppnas, och vi är i Crown Court för första gången.

Ögon som stirrar på oss. Nyfikna, värderande, likgiltiga. Vi står på en avsats i ena änden av en stor sal, med en ruta i ögonhöjd mellan oss och det övriga rummet. Närmast rätt nedanför sitter Gareth, sedan flera män i svarta slängkappor och gråvita peruker. Till vänster sitter Åhörarna. Leende, frågande, allvarliga. Vid ett slags podie, längst bort, tvärs över rummet sitter domaren. Upphöjd över alla andra. Han har också gråvit peruk, men hans slängkappa är röd. Han ser oberörd ut.

Domaren tycker inte om att vi representerar oss själva. Och han avbryter när vi vill säga något mer än bara "not guilty". Stellan står på sig och försöker gång på gång, men måste tillslut ge vika om vi inte ska få lämna rättssalen med ogjort ärende.

Därefter förs ett samtal mellan domare och åklagare som inte hörs ner till oss. Vi är tvungna att säga till, att vi inte hör, att vi inte vet vad som pågår. Vi får några förvånade blickar, som om de plötsligt upptäcker att vi fortfarande är kvar.

Vi får ett datum för rättegången. Det tidigaste man kan hitta i Preston. Den 24:e maj. Det hörs liksom ett tungt gemensamt andetag från våra åhörare. Gareth ser orolig ut.

- Det är långt till den 24:e maj, säger jag. Vi har redan suttit häktade i tre månader. Är det inte möjligt att få ett tidigare datum?

Domaren lyssnar. Han ser fundersam ut.

- Ja, det är lång tid, säger han, vi får se om vi kan hitta ett tidigare datum i någon annan rätt. Ni får komma tillbaka den 11:e januari och få besked.

Lättnad över att han åtminstone kan hålla med oss om detta. Däremot, när vi ber om möjlighet att få träffas alla tre för att förbereda vårt försvar säger han:

- Jag kan inte se vad det vore för bra med det.

Gareth reser sig upp.

- Enligt Europakonventionen, artikel sex, om åtalades rättigheter, har de rätt att träffas.

- Det har jag inte hört talas om, svarar domaren och lutar sig bakåt i stolen.

När jag går ifrån rättssalen tänker jag på vitsippor som blommar, på björkar som står skira av grönska. Det är så jag ser det framför mig. Den 24:2 maj.

Min mammas födelsedag.

Jag känner en viss oro inför att datumet är så långt bort, och samtidigt är jag lättad över att ha fått ett datum. Men ändå, att inte riktigt veta, om det är så det blir. Fast mest är jag förvånad. Över hela vår dag. Över Mr. Smith. Domaren som inte kände till europakonventionen, artikel sex.