8 december

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / 8 december

Vi är utan vatten. Först tog vattnet slut i vår beredare så att vi inte kunde få nåt te eller kaffe. Sedan tog vattnet slut i ledningarna. Ingenting att dricka överhuvudtaget, ingen chans att tvätta sig. Och toaletterna som inte går att spola. Inne i våra celler där vi också ska sova. Ingen vet när vattnet kommer tillbaka.

Vi äter utan nåt drickbart till, vi går på toa utan att tvätta händerna. Det är värst för dem som har mens.

Framåt kvällen kommer dunkar med hett vatten till vårt te och kaffe. Vatten man också kan tvätta sig med. Men vi får inte ta mycket. Bara fylla vår termos. Jag sätter en kopp med vatten i fönstret för kylning. För att kunna dricka, jag är så törstig. Ännu en kopp för att borsta tänderna med. Vattnet vi fått är rykande hett.

Så när jag äntligen efter en lång dag får min efterlängtade kopp kaffe är det nästan som en liten fest. Jag ber Annika komma "in till mg" och dela min njutning.

När jag senare ligger i sängen för att sova tänker jag på alla dem som lider brist på vatten. Som måste tänka på varenda droppe de använder och ändå inte har så att det räcker. Och vi som tycker att det blir jobbigt när "bristen" varar en enda dag. En enda dag! Tänk om det alltid varit så här.

Dagen efter är vattnet fortfarande borta. Det värsta är förstås toaletterna. Problemet är ganska akut så vi får gå med hinkar till en annan del av fängelset för att hämta vatten att spola med. Kraftiga manliga vakter går bredvid, medan tunna små kvinnor bär på skvalpande hinkar.

Jag tänker på arbetsläger. Jag tänker på förhållanden där människor verkligen sliter ont. Och då menar jag verkligen sliter ont. För att överleva.

Varje dag går människor till fabriker och arbetar 12-14 timmar, utan skydd mot kemikalier, utan sociala rättigheter. Så att vi i väst kan få billiga kläder. Varje dag går hundratusentals människor ut på bananplantagen där de riskerar defekter, en för tidig död, för att besprutningen av fälten är så stark. Likadant med teplantage, med kaffefält. Det kaffe som jag njuter av härinne när vi fått vårt varma vatten. Härinne kan man bara köpa pulverkaffe från det illa beryktade Nestlé. Givetvis passande i en fascistisk struktur. Rättvisemärkning lär nog aldrig nå hit. Den dan är fängelser något annat.

På eftermiddagen den andra dagen är vattnet tillbaka. Och allt är normalt igen. Vi kan spola våra toaletter. Tvätta våra händer. Duscha. Dricka vatten. Tvätta underkläder i handfatet. Tryggt när allt är som det ska.

Återigen har jag blivit påmind om att jag tillhör de privilegierade i den här världen. Att jag nästan alltid har tillgång till vatten.