16 novemer

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / 16 november

Vi ska få besök. Våra vänner från Sverige, vår underbara stödgrupp. Jag gläds, och ändå är jag så ledsen. Jag har under åren lärt mig att man kan ha flera känslor samtidigt. Att det är helt okey. Det är ibland bara så förvirrande, som idag. När jag helst vill vara helt och hållet glad, och njuta av att få besök. Men det går inte. Sorgen sitter sida vid sida med glädjen. Och det får jag ta. Det är detta som är jag just nu.

Vi sitter i besöksrummet och väntar. Nervöst, förväntansfullt och samtidigt oroande. Och där! Per kommer nerför trapporna.

-Åh, där kommer Per, säger jag till Annika som sitter vid bordet bredvid. Och mina tårar kommer automatiskt. Det känns så längesen, som flera år.

Jag hinner få en kram innan han sätter sig hos Annika och jag sätter mig för att vänta på Rolf. Jag ser uppåt trappan, förväntansfull.

Så kommer en vakt fram till mitt bord.

-Det blir inget besök för dig, du får gå tillbaka till Windsor (vår avdelning).

-Varför det? Min haka börjar darra.

-Jag vet inte, men du får gå tillbaka i alla fall.

Jag blir ett litet övergivet barn. Ensam får jag gå, bort från gemenskapen, bort från de som har varandra. Bakom mig hör jag Per:

-Vi gör nya försök.

Tillbaka på avdelningen säger vakten på kontoret att man just har ringt och sagt att jag ska få mitt besök. Förvirring. Vad håller de på med? Jag förstår inte, men jag orkar inte bry mig, Jag blir bara så glad över att jag ändå ska få mitt besök. Jag ler med dimmiga ögon mot vakten som även hon är förvirrad över dubbla budskap, och hon "leder" mig tillbaka till besöksrummet.

Och där kommer Rolf! Som självklart inte fattar vad som pågår han heller. Och jag kramar honom, gråter och skrattar. Som om han vore en försvunnen älskare som plötsligt återkommit efter tio år av tystnad.

Det är en gudagåva att ha fått besök. Att få känna förbindelselänken utåt. Nära. Få höra med talade ord om allt som pågår "därute". Att få se och ta i våra vänner. Känna "verkligheten" som blir så ogripbar härinne. Min sorg blir som förlöst härinne genom dessa besök. Jag kommer ur min svacka, jag reser mig igen. Energin kommer tillbaka. Och jag vet att det är möjligt. Kampen går vidare.