15 novemer

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / 15 november

Tiden. Jag vet inte hur man bemästrar tiden. Vi har varit inlåsta i två månader och först om "tidigast" fyra månader får vi rättegång. Dubbelt så lång tid som vi redan har varit här!

Rörelserna i magen är som kramper. Det vrider. Hugger. Jag vill inte vara med längre, men jag måste. Denna paradox som vill spränga sönder det som är jag.

Saknaden efter vänner är som stickiga taggar i min hud. Infekterade sår som värker när mina tankar rör dem. Huvudet fullt av bilder som slår tills jag gråter. Bilder av människor, av min hund, av ängar, träd. Frihet.

Tårarna hjälper mig att överleva. De hjälper mig att inte luckras upp.

Ytterligare fyra månader, minst. Och sedan? Ovissheten är alltid det värsta. Det är den som med jämna mellanrum slänger dig i väggen. Ovissheten driver med människor här inne, den leker katt och råtta. Den slår sönder människors krafter, deras själar. Är det därför man har satt den i system?

Jag sitter i min säng och försöker förstå vad det är jag känner, vad det är som händer. De som inte förstår sina svåraste stunder går sönder. Eller kuvar sig. Böjer på sina ryggar. Jag vet inte vilket som är värst. Att gå sönder eller att gå i ledband. Ändå finns det en stark lockelse i att ge upp inför den egna smärtan. Anpassa sig och gå den väg som förväntas av en. Bli en "normal" medborgare. Så enkelt, så skönt. Det är vad jag längtar efter nu. Att strunta i världens alla bekymmer och bara rå mig själv. Just nu orkar jag inget annat.

Att låsa in människor är effektivt. Hur effektivt har jag inte förstått förut. Men nu. Jag känner rörelserna. Krafterna som vill ta över. Hämnd mot dem som utsätter oss för detta. Hämnd som är ett sönderslitande av sig själv, men riktat utåt. Och den andra vägen, när energin ebbar ut.

-Jag kommer aldrig att utsätta mig för detta nån mer gång, grät men ena granne efter att hon hade talat med sina barn i telefon. Och hon kommer aldrig att göra det, hon kommer alltid att vara "laglig" framöver. Hon kommer aldrig att göra motstånd mot någonting. Hennes smärta var för stor. Systemet har lyckats, som de gör med de flesta här inne.

Men det finns ett sätt att överleva, och det är att försöka förstå. Gå emot den egna smärtan, gå igenom den, gå vidare. Det är den vägen jag önskar följa. Bara jag orkar. Jag vill så gärna. Gode gud, om du finns. Hjälp mig!