26 oktober

bröd inte bomber / fängelsebrev / ann-britt / 26 oktober

Det rör sig ute i korridoren. Några som pratar, skrattar. Är det redan dags att gå upp? Jag vrider och vänder mig. Väntar på att någon ska komma och säga att det är dags att vakna. Ingenting händer så efter en stund tänder jag och tittar på klockan. Den är bara fem. Konstigt att jag sover så oroligt bara för att vi ska till rätten. Vid det här laget har vi ju varit där flera gånger. Men det är väl något omedvetet, något som stör vår inrutade tillvaro.

Klockan halv sju tänds min lampa. ett öga syns i hålet ovanför min säng.

-Time to go up, you're going to court säger rösten.

Jag går upp, tvättar mig och klär på mig. Sminkar mig dagen till ära. Vi ska ju på utflykt.

Mina tillhörigheter ligger nedstoppade i två genomskinliga plastsäckar. Varje gång samma befängda procedur. Ner med alla grejer trots att man kommer tillbaka samma dag. Och så ska man dra säckarna genom korridoren ner till receptionen. Ett ihopslängt privatliv, öppet för den som vill titta.

I receptionen visiteras vi. Alla kläder av. Visa brösten, ner med trosorna. sedan får vi frukost.

Efter en och en halv timmes väntan kommer äntligen vår "sweaty box", den pansarlika skåpbil som tar oss till rätten i Barrow-in-Furness. Det är en stor glädje att se Stellan, vår vän, vår "kompanjon". Det är ingen lång stund vi får träffas, men det är alltid något. Och det är väldigt skönt att se att han är vid gott mod.

Några minuter i rätten och så är det klart. Tillbaka igen om två veckor. Det är ett märkligt system, det brittiska rättsväsendet.

På vägen tillbaka från rättssalen viskar den kvinnliga vakten som jag är fastbojad vi, att hon stöttar det vi gjort.

Fyra timmar tar det innan vi är tillbaka. Fyra timmar på en hård plaststol. Det är med stor lättnad jag kliver ur bilen vid Risley och får sträcka på kroppen.

Vi är "hemma" igen. Faktiskt känns det lite så. Man har vant sig vid rutinerna, vid människorna. Det är här vi bor just nu.

Uppe på vår avdelning är det fest. Den första riktiga fest jag är med om här. En av fångarna fyller femtio, en fyller tjugoett. Man har ordentligt med snittar och hembakt kaka. Festligt värre. Hög stämning, hög musik. Jag dras med i rytmerna, den pulserande energin som finns i rummet.

Frågor som haglar. Vad sa dom i rätten? Hur gick det? När ska ni dit nästa gång? Lilla Yvonne som sätter sig vid min sida, sticker sin arm under min och håller kvar.

Och så dansar vi. Hoppar runt som det bäst faller sig. Mest dansar jag med Yvonne. Hon har först svårt att komma upp, men lusten övervinner rädslan och när jag håller i hennes händer är hon nöjd. Hon ler över hela ansiktet. Skrattar och dansar.

Senare på kvällen knackar Yvonne i väggen som hon brukar och ropar god natt. Jag ropar tillbaka. Så ropar hon mitt namn ännu en gång och när jag åter svarat säger hon:

-I really love you Ann.

Det finns så mycket kärlek.