9 oktober

bröd inte bomber / dagböcker / ann-britt / 9 oktober

Gässen far söderut. Jag kan inte se dem, men jag hör dem. Utanför gallret, någonstans ovanför mitt huvud flyger de. Fria, målmedvetna. Det är ingen som hindrar dem, ingen som kräver pass och uppehållstillstånd. Ingen som anklagar dem för illegal invandring. De är fria att leva sina liv varhelst de vill. Så skulle vi människor också kunna ha det.

Idag försvann Lorraine, min granne vid matbordet. Hon som satt inne för mord, även om hon själv sa att det var en olyckshändelse, vilket rätten inte hade tagit hänsyn till.

Människor försvinner härinne. Från den ena dan till den andra. Utan förvarning. Ofta flyttade till nåt annat fängelse, men man vet sällan vart. Det känns snopet, det känns tomt. Tryggheten ruckas. Människor som man börjat lära känna, människor man börjat tycka om. Plötsligt finns de inte längre.

Jag kan se Lorraine framför mig. Hennes tunna hår. Den gröna tröjan som spretade över den stora magen. Hennes dåliga tänder. Hennes höga skratt. Humorn, retsamheten. Hon sa att Annika måste vara intelligentare än jag för att hon var bättre på engelska (fast det kanske är sant!?). Jag minns hennes tro att vi fick specialmat för att vi var svenskar, och inte för att vi var vegetarianer. Jag minns hennes oro om nätterna. De fyra barnen som fick klara sig själva.

Nu är hon borta. Och jag som inte hann skriva ner mina snuskiga historier åt henne som jag hade lovat. Hon hade så gärna velat ha några historier från Sverige som hon kunde berätta för sina vänner. Men nu är det alltså försent.

Jag hör ytterligare en flock gäss som far förbi ovanför mitt huvud. Ett lockande läte, kraftfullt och samtidigt lite ödesmättat. Tankarna går åter till Lorraine, på hur hon har det, på alla år hon ska sitta. Jag saknar henne. Och jag undrar var hennes frihet finns?

Ann-Britt Sternfeldt