Bild på grupen/länk till hemsidan

   

23 september

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Bildlänk till Svärd till Plogbillar bröd inte bomber / dagböcker / ann-britt / 23 september

 

 
Bildlänk till hemsidan
    Ovisshet. Det är det som präglar tillvaron, det man måste handskas med, det som är det svåra. Nu är det motion för den som vill! Jaha. Man får lämna teet man precis har gjort i ordning. Rusa iväg till rummet och hämta skor eller vad man behöver. Skynda, skynda. Om man vill vara med.

Sternfeldt har besök! Va? Vem då? Det är bara att gå. Man hinner inte förbereda sig, hinner inte borsta håret. Visst är det roligt med besök, men bara sådär med en gång. Det blir lite förvirrande. Det är som om de rutiner man ändå skaffat blir till en viss trygghet som man gärna vill hålla fast vid.

Vi var uppe i rätten i måndags och där var också samma ovisshet. Vi pratade med advokaten som sa att "conspiracy" var väldigt allvarligt när det gällde andra fall (ett sånt som vårt hade han inte varit med om) och att det ofta kunde handla om flera år i fängelse om man blev dömd skyldig. Flera år! Det hade jag kanske inte riktigt tänkt mig. men å andra sidan sa han att eftersom våra intentioner var goda (tack för det) så kanske domaren tänkte annorlunda. Ja ha?!

I rätten bad man sedan om att vårt fall skulle skyndas på så att vi inte behövde sitta fängslade för länge (?) och advokaten som sagt att proceduren kan ta omkring ett halvår till ett år. Så det blir att åka upp om en vecka igen, istället för efter fyra fem. Och så har man förberett sig på de där veckorna. Nu blev man snuvad på sin planering igen. Och så verkade man inte vara helt säker på att det var just åtalet "conspiracy" som ska gälla. Oroande. Vi som var så säkra på att få komma till "crown court". Det är oroande om flera år i fängelse r som bortblåst. Jag vill ha mitt åtal kvar! det är diskussionen i crown court vi vill ha! Riskerna får man ta på köpet. Det är det som är vår uppoffring för de fattiga i världen. När jag läser i biografin om Moder Teresa på vägen hem finns inte längre någon ovisshet kvar inom mig. Det är bara att följa med.

Vi är vid gott mod. Maten är okey, även om man saknar en del. Det finns ju godis att köpa i kiosken att trösta sig med. Freestylen att drömma sig bort med. Böcker att läsa (har faktiskt inte hunnit! med det riktigt än)

Och alla brev vi får - fullt upp att besvara dem, men det är inspirerande, så det känns bara bra.

Increase the peace!
Kramar Ann-Britt

 

Till toppen av sidan