16 september

bröd inte bomber / dagböcker / ann-britt / 16 september

Det är vår första dag i fängelse, allt är nytt och förvirrande. Vissa saker gör en hoppfull, andra får en att bli nedstämd. Det som nog är svårast så här i början är att man inte vet vad som gäller, vad som är tillåtet och inte, hur dagarna kommer att se ut. Vi har inte fått in de saker vi vill ha osv. Några dagar till så har det säkert lagt sig lite mer på plats.

För övrigt så känns det väldigt meningsfullt det vi har gjort. Och det tack vare allt stöd vi har, det nätverk runtomkring oss som har jobbat på att vi ska känna att folk tänker på oss, att vi får hjälp när det behövs, och allt fantastiskt mediaarbete som har gjorts. Utan detta stöd vore inte vår aktion möjlig.

Det var väldigt pirrigt att ge sig iväg i lördags natt. Ett så speciellt ställe som Barrow, med de begränsade undersökningar vi hade möjlighet att göra med en så stark bevakning. Vi fick göra de bedömningar vi kunde, vi fick följa vår intuition och hoppas på lite tur. Och allt gick vägen. Vår plan fungerade, våra nerver höll, taxichauffören körde oss precis som vi ville till Tridentvarvet. Och en sak - repstege! Jag rekommenderar det verkligen. Den gjorde att vi trots högt och spetsigt staket helt plötsligt (ja, inte helt plötsligt - det var mur och staket först för att komma in på själva området och sedan smygande och trappor och gränder och öppna områden att passera - kissepaus i ett hörn mm.) stod på "high security area" och såg vattnet som ubåten ska glida ner i (tyvärr! - men förhoppningsvis med stor demonstration runtomkring - och vem vet, kanske fler aktioner) och där! var hangaren, inte alls så långt bort. Ja, ja - high security area innebar också high security guards och så småningom blev vi upptäckta. Inga problem med vakterna - ingen var nånsin otrevlig och det fick vi också höra efteråt att vi själva uppträtt mycket fredligt så det fanns överhuvudtaget inga misstankar om att vi skulle vara våldsamma, ses som terrorister eller nåt sånt. Det var man genast mycket klara över, till och med att vi absolut inte skulle göra nåt som kunde orsaka skada på nån människa. Det kändes skönt att de så tydligt och snabbt förstod våra "ickevåldsliga" intentioner. Överhuvudtaget kändes det som om vi möttes av respekt, både från poliserna och "undersökningspersonalen".

Det som var lite oroligt i början var när vi inte visste hur det vi hade gjort uppfattades utåt, hur man överhuvudtaget såg på vår aktion. Det var som om allt hände utanför oss och vi levde i en avskärmad kokong. Men ju mer vi sedan fick veta desto bättre kändes det. Och sedan när vår "solicitor" sa att man såg allvarligt på våra handlingar så att det utan vidare skulle upp i "Crown court" då kunde man verkligen slappna av och känna att vi hade lyckats. Då var det värt den tråkiga tillvaron i en cell på polisstationen i två dygn och en dag i domstolen - dödenstråkigt ska ni veta. Kala gula väggar och inget att göra. det började krypa i kroppen. Jag fick träningsverk efter alla armhävningar.

Personalen på fängelset är betydligt tråkigare än på polisstationen. Visst finns det både och, men en hel del är både gapiga och respektlösa. Vi har, i alla fall fått på den "priviligierade" avdelningen, på grund av att vi är de vi är. Plus att här inte finns några droger som det tydligen finns gott om på andra avdelningar. Men det kommer att bli jobbigt att inte ha naturen att vandra i, det kommer att bli svårt, det vet jag, men jag har många år framför mig och naturen finns kvar. Givetvis blir det svårt att vara borta från alla människor, små barnarmar runt halsen - men då får jag tänka på alla barn som dör varje dag för att världen är så orättvis, för att vissa har roffat åt sig av jordens resurser så att vissa blir utan, och att denna snedfördelning beror på makt och att kärnvapnen är det ultimata hotet i denna maktapparat. Dessa vapen som vi har försökt att nedmontera och flr vars skull jag sitter inne, det måste jag tänka på när längtan blir för stark. Jag måste tänka på att det vi gjort kan leda till en förändring - där finns hoppet, där finns meningsfullheten. Mitt lidande en tid är inte jämförbart med de som verkligen lider i världen. Solidaritet utan uppoffringar är knappast någon solidaritet.