Bild på grupen/länk till hemsidan    

personliga uttalanden

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Bildlänk till Svärd till Plogbillar bröd inte bomber / om gruppen / personliga uttalanden

 

 


Bildlänk till hemsidan

    ann-britt | annika | stellan

 

Civil olydnad är nödvändigt

Jag har sedan tonåren till och från varit aktiv i olika föreningar, debatterat och engagerat mig i frågor om natur och miljö, människors och djurs rättigheter, demokrati och solidaritet. Jag har skrivit insändare, artiklar och protestbrev, jag har varit nämndledamot för Miljöpartiet. Jag har ett fadderbarn och jag betalar pengar till skolbyggen i Gambia. Det kan vid en första anblick verka ganska ambitiöst, men när man tittar lite närmare har det mest varit frågan om ”tyckanden”, inga direkt konkreta handlingar. Därför har jag kommit fram till att jag måste göra något mer ifall jag vill ta mitt ansvar som samhällsmedborgare och inte bara ”vara mig själv nog”. Att ägna lite tid åt att skriva och att skänka några hundralappar då och då är inga större uppoffringar och medför inte heller några varaktiga förändringar, det lättar endast på mitt samvete.

Ofta säger vi att saker är fel men att vi inget kan göra, vilket är en förledande illusion som de flesta av oss har fastnat i. Vi är bra på att protestera, men väldigt dåliga på att handla och ta ansvar. Vi lever ju faktiskt i en värld där tjugo procent av jordens befolkning lever på åttio procent av jordens resurser, och det är nog få av oss som kan säga att det förhållandet är riktigt. Ändå är det inte många av oss som gör motstånd mot det som är galet. Och det är just detta som är det stora problemet, vårt passiva protesterande. Lydnaden är orättvisans väktare. Utan lydnad inget Holacoust, utan lydnad ingen Hiroshimabomb. Alltså måste lydnaden brytas.

Orsakerna till den snedvridna resursfördelningen grundar sig på att en rik minoritet har tillskansat sig makten över en fattig majoritet genom krig, politik och handel. Västvärldens välstånd har byggts upp av slaveri och kolonialism, som givit billig arbetskraft och billiga råvaror. Den politik som upprätthåller orättvisa förhållanden (och även skapar sådana i väst) är en förlängning av det våld som använts genom historien. Det behövs inte längre tvång för att ta tredje världens marker och resurser, de multinationella företagen (numer även de transnationella) sköter om den saken. Och vi vanliga medborgare hjälper till genom att köpa varorna utan att ifrågasätta hur de har producerats. Människor jobbar ofta 12-14 timmar per dygn, utan skydd mot bekämpningsmedel och utan andra sociala rättigheter, för att vi i väst ska kunna köpa billiga bananer, kaffe choklad m.m.

Vi måste vara beredda på att betala nåt för att andra än vi själva ska få det bättre. Vi måste vara beredda på att uppoffra oss, annars är vi knappast bättre än gårdagens slavägare. Det vi har beror ju på att andra lider nöd, på att människor är förtryckta. Detta är den sanning jag inte längre orkar smita ifrån, och det är därför som jag har beslutat att delta i en aktion emot kärnvapnen. Kärnvapnen är den yttersta maktfaktorn som upprätthåller den sneda resursfördelningen i världen, därför är det av största vikt att vi blir av med dem om vi ska kunna börja utveckla ett mer rättvist samhälle.

Det går inte att rösta bort kärnvapnen genom demokratiska val, det finns inget parti som har lovat att ta bort dem. Här brister alltså demokratin eftersom de flesta människor inte vill ha dessa vapen och då är det nödvändigt med civil olydnad. Jag kan inte se det på nåt annat sätt.

Jag är beredd på att ta det straff som eventuellt blir, jag är beredd på att kanske sitta en tid i fängelse. Många undrar hur jag kan utsätta mig för detta, hur jag kan göra såna uppoffringar, men faktum är att det vore en större uppoffring för mig att låta bli. Jag är övertygad om att det jag gör är rätt, och därför vore det ju fel att låta bli.

Självklart är kärnvapnen ett mot alla människor, både nu levande och framtida generationer, men för mig personligen är det solidariteten med de sämst ställda som är min huvudsakliga drivkraft till att jag ska delta i en aktion emot Tridentsystemet. Jag närmar mig fyrtio och jag tycker att det är på tiden att jag gör nåt. Jag har läst så pass mycket att jag inte kan skylla på att jag inte förstår, det går liksom inte längre att sticka huvudet i sanden. 

Genom åren har jag ofta funderat på livets mening och jag tror att det måste vara att göra världen lite bättre, och även om jag nu inte lyckas särskilt bra, så har jag i alla fall försökt. 

Ann-Britt Sternfeldt

Till toppen av sidan

 

 

Vi kan inte lämna över ansvaret

Jag känner att jag som kristen har en skyldighet att arbeta för en mer rättvis värld. Rättvisa är en förutsättning för fred. Det är lätt attglömma av alla de människor som inte har vad de behöver för ett värdigt liv, lätt att glömma bort hur intimt deras liv är kopplade till våra egna, och framför allt, lätt att tro att man inte kan göra något åt situationen. Vi har alla makt, om vi bara tar oss den. Den här aktionen är ett sätt för mig att ta mitt personliga ansvar för tillståndet i världen. Att påbörja den avrustning som måste ske, både av de konkreta vapnen och av de oerhörda orättvisor som finns i världen. Att ta sitt ansvar kan i vissa situationer innebära civil olydnad. Lagar är oftast något mycket bra, men det finns lagar som är orättfärdiga, som hjälper till att upprätthålla orättvisorna i världen och som skyddar sådana fruktansvärda maktmedel som Trident. Om jag insett detta, tror jag att det är min skyldighet att inte vara lydig gentemot dessa lagar. Våra lagar bygger på etiska ställningstaganden, och om en lag verkar bryta mot många människors etik, och riskerar människors liv, är det viktigt att starta en dialog om detta som kan leda fram till en förändring av lagen. Våra demokratier är bristfälliga. Civil olydnad har historiskt varit betydelsefullt för att få till stånd mänskliga och politiska rättigheter. Jag tror det är något som alltid måste finnas i en demokrati.

Vi vill med vår aktion visa på kärnvapnens funktion i dagens värld. Många människor arbetar idag för en kärnvapenfri värld. Det verkar vara möjligt nu efter kalla krigets slut. Men varför är det så svårt? Varför håller kärnvapenstaterna fast vid sina vapen? Jag tror inte det har så mycket med försvarsstrategier att göra. Dessa vapen ger en maktposition i världen och det är något man ogärna avsäger sig. Makt som används för att bevara den orättvisa fördelning av jordens resurser som vi har. Jag har bott i Latinamerika och sett vad fattigdom kan betyda. Att vi låter fattigdomen finnas kvar, och öka i omfattning, är ett brott som vi alla i den rika delen av världen är delaktiga i. Vi deltar i förtrycket av de fattiga då vi tillåter vapen att exporteras, då stödjer multinationella företag, då vi har våra pengar i banker som stödjer vapenproducerande företag etc. Vi måste först och främst ta bort de hinder som västvärlden lagt på de fattiga, som hindrar dem från att leva värdiga liv; skuldbördan, tullmurar, våra vapen som exporteras till den lokala eliten, stödet till de multinationella företagen, hotet från vår militärmakt etc.

Detta kommer inte att ske om inte vi vanliga människor ser till att det  sker. Vi kan inte lämna över ansvaret till dem som har politiska och ekonomiska maktpositioner. Vi har alla makt – vi måste bara ta oss den. 

Annika Spalde

 

Till toppen av sidan

 

Att avrusta förtrycket av de fattiga
- Ingen fred utan rättvisa. Ingen rättvisa utan fred -
 

Vi har med vanliga snickarhammare försökt oskadliggöra och därmed  påbörjat avrustningen av en engelsk Tridentubåts förmåga att använda sina kärnvapen. Vi har gjort det offentlig, ickevåldsligt och ansvarsfullt. Vi har efter bästa förmåga följt rättfärdiga lagar och brutit orättfärdiga lagar. Vi hoppas på frikännande i domstol men riskerar fängelsestraff och skadestånd. En handling med så allvarliga konsekvenser gör man inte enkelt. En lång tids eftertanke har tvingat mig att agera på detta sätt. Här är min personliga förklaring.

Vi tre vanliga obetydliga medborgare har med enkla verktyg påbörjat avrustningen av ett av världens mest kraftfulla vapen, en kärnvapenubåt. Ett vapen vars sprängkraft är mer än en och en halv gång så stor som den sprängkraft som användes under andra världskriget - motsvarande nästan 770 stycken Hiroshimabomber. Ett vapen vars kostnad istället skulle kunna användas till att under 7 år föda 1 miljon svältande barn i Bangladesh eller 500 000 barn i Etiopien. Hälften av kostnaden är av vatten och ved.

Vi lever i en värld där miljoner av jordens befolkning tillhör de olyckligt lottade, de evigt fördömda. Brevid all ofantlig rikedom och välstånd lever människor i fattigdom, förtryck, krig och förföljelse. Så har det varit länge, allt för länge.Vår aktion visar på möjligheten att bryta lydnaden och passiviteten inför denna orättfärdighet. Vi hoppas inspirera och utmana andra till att göra motstånd mot denna världsordning. 

Tiotusentals barn svälter ihjäl varje dag samtidigt som vi skapar allt fler miljardärer. De rika länderna har en vapenkapacitet att förstöra jorden flera gånger om, trots att kalla kriget är slut. Kärnvapen har inte längre framförallt med mänsklighetens överlevnad eller ett krig i Europa att göra - det handlar om västvärldens försvar av de orättfärdiga resursfördelningarna. Gradvis nedrustning trodde man var en väg till fred under det kalla kriget. Idag är situationen annorlunda, kärnvapen handlar idag ännu mer än förr om den rika världens terrormonpol och därmed makt att styra den globala ordningen. Kärnvapnens risker och eventuella användning diskuterades livligt förr, jag tror att det snarare handlar om hur kärnvapnen ständigt används, på samma sätt som en pistol som ständigt riktas mot en persons huvud. Kärnvapenpistolen riktas främst mot de som inget har och som i denna globala maktordning skall hindras från att ta det som de behöver från det överflöd som finns runt omkring dem. Kärnvapnen blir obegripliga idag - nio år efter Berlinmurens fall - om inte orsaken till att de finns kvar just är för att den rika minoriteten i världen vill hålla de fattiga kvar på sin avsedda plats i detta globala apartheidsamhälle.

Jag menar alltså att kärnvapnen verkar vara riktade mot tredje världen, mot deras krav på rättvis fördelning av jordens resurser. De är västvärldens försäkring mot de fattigas krav på vatten, mat, skydd och gemenskap - det de fattiga människorna i kraft av att vara en del av mänskligheten har en absolut rätt till.

Medan barnen i Rios slum letar efter någonstans att sova för natten, medan de försupna svarta männen i Kapstaden tigger efter en slant till mat, medan de kastlösa kvinnorna i Calcutta söker efter ett arbete – medan västvärlden lyxkonsumerar, bantar och skönhetsopererar sig – skyddar Tridentubåtarna denna hyckleriets och barbariets världsordning.

Vi lever därmed i en värld där vi som från födseln tillhör de gynnade har en moralisk och politisk skyldighet att ingripa. Vi har alla en plikt att göra motstånd mot förtrycket som hindrar vår gemenskap, förståelse och jämlikhet. Vi som är gynnade, vi som lever i välstånd i västvärlden, är delaktiga i och tjänar vare sig vi vill eller inte på ojämlikheten. Vi är medskyldiga men vi har också en frihet att göra motstånd som de drabbade inte har. Det är denna frihet eller detta ansvar som jag har försökt att ta.

Välståndet är möjligt för alla människor på jorden – om vi delar med oss av överflödet. Vi har råd att ge alla människor mat, vatten, tak över huvudet och ett meningsfullt liv. Men vi har inte råd med den enorma snedfördelningen mellan de ofantligt rika och de ofattbart fattiga. Vi har inte råd med miljardärer som skall skyddas av militär från de fattigas rättmätiga krav. 

Inte bara Tridentubåtar och andra kärnvapen används som maktmedel mot de fattiga, lagen är ytterligare ett maktvapen i händerna på beskyddarna av denna världsordning. Den i lag reglerade ägenderätten, i det närmaste heligförklarad i värstvärlden, har blivit så absurd att den till och med anses omfatta ett lands rätt att äga massförstörelsevapen, ett lands rätt att med dessa vapen hota andra och skydda sina nuvarande maktintressen. I en värld som präglas av ofantligt orättfärdiga maktförhållanden, blir de lagar som skyddar kärnvapen och den ojämlika världsordningen, i sig orättfärdiga. Det blir både nödvändigt och en plikt att bryta de lagar som understödjer det massmord som pågår. Vi i Plogbillsgruppen Bröd inte Bomber har medvetet och överlagt brutit mot vissa lagar och följt andra rättfärdiga lagar, i ett försök att bryta den kriminella lydnad inför förtrycket som präglar större delen av västvärldens befolkning. Inte minst västvärldens freds- och solidaritetsrörelser gör sig skyldiga till denna kriminella lydnad inför lagen och vapnens maktutövning. Efter min egen allt för långa tids orättfärdiga lydnad har jag fattat mod att övervinna min rädsla, ta mitt ansvar och bryta lagen som skyddar kärnvapnens terrorregim. 

Jag har valt att göra civil olydnad, det vill säga bryta mot lagen, ickevåldsligt och öppet. Civil olydnad i form av avrustning är ett symboliskt försök att förverkliga utopin om mänsklighetens gemenskap och allas rätt att leva. Avrustningen av en Tridentubåts kärnvapenförmåga handlar om att göra det omöjliga möjligt eller det otänkbara tänkbart – att vi vanliga människor faktiskt kan ingripa och bryta den makt som förtrycker, att det spelar roll vad jag gör – även mot kärnvapenmakten. 

Alla regeringar säger sig vilja avskaffa svälten och fattigdomen men frågan är om de är beredda att frivilligt göra avkall på sina maktintressen? Regeringar, vare sig enskilt eller i samarbete i exempelvis FN, verkar antingen agera allt för svagt eller rent av stärka förtrycket. Men när det finns ett folkligt krav underifrån som inte går att nonchalera måste politiska ledare och företagsägare lyssna. Den civilt olydiga avrustningen är ett krav som inte går att nonchalera – makthavarna ställs inför valet att antingen låta oss fortsätta avrusta Trident och därmed avskaffa kärnvapnen – eller sätta oss alla i fängelse.

Den dagen tusentals rättskännande människor hellre sitter i fängelse än åser hur förtrycket fortsätter plåga våra medmänniskor – kommer förtrycket att upphöra, kommer gemenskapen vara möjlig. Ingen regering kan regera eller bevara sin legitimitet i ett land där tusentals människor bryter mot dess lagar och inte skräms av fängelsestraff. Inget samhälle kan heller falla sönder i kaos om de som bryter mot lagen agerar offentligt och utan våld mot andra människor. 

Jag hoppas på, kräver och drömmer om en värld som präglas av världsmedborgarnas gemenskap – en gemenskap där de allra fattigaste, de mest förföljda, de mest föraktade är i centrum. 

Men även om vår aktion inte skulle leda till någon konkret förbättring för de fattiga och förföljda, så finns det en glädje och skönhet i vårt tafatta försök att oskadliggöra de vapen som riktas mot de allra minsta. Försöket är i sig själv nog för att återupprätta allas vår mänskliga värdighet. 

Stellan Vinthagen
En av de gynnade Världsmedborgarna

 

Till toppen av sidan